Morfar Har Berättat

Det ljusnar redan när man utan att bli rädd törs se hur mörkt det faktiskt är.

Det är så märkligt.
Hur något bara tar slut…
En chokladkaka, en bok, ett liv.
Vart tar det vägen sedan? Vad händer efteråt? Får man bestämma det själv?
Det konstigaste är att saker tar slut även om man inte vill. Det är svårt att inte äta upp den sista biten. Just med böcker så uppstår ofta någon form av separationsångest. Så lämnar man dem där, med ett kapitel kvar.
De skriker efter mig. ”Läs ut oss, gör slut på smärtan”. En bok mår tydligen inte bra av att inte bli utläst. Och ändå klarar jag inte av det. Jag är nog helt enkelt alldeles för självisk. Jag vill inte bryta med dem. Jag vill veta att jag har möjlighet att plocka upp dem närhelst jag skulle känna för det. Att ha möjligheten att återvända.
Stackars jävla böcker.
Man kan inte riktigt leva så heller. Antingen så är det, eller så är det inte. Att leva i ett mellanting av verklighet och fantasi gör en bara knäpp. Men så blir man så rädd att man inte ska kunna komma tillbaka om man skulle ångra sig. För jag saknar dem. Böckerna alltså… När jag har läst klart dem. Om det är en bra bok då förstås. Är den dålig så är det mest skönt att slippa den. Men om den är bra, fan så svårt det blir då. Det är riktigt tungt. Jag saknar den något otroligt. Pärmen, varenda sida. Texten och kontexten. Det går inte bara att glömma. Är den riktigt bra så sätter den djupa spår. Spår som blir till sår. Sår som gör ont. Sår som tar tid att läka, om de någonsin läker…
Men som sagt. Man kan inte leva i ett mellanting av illusion och verklighet. Någon gång måste man inse, och även om man inte vill så är inte viljan det ändå som spelar roll. Man får tvinga sig att försöka se på det objektivt. Man måste tänka lite långsiktigt, och inte bara på det som är bra för stunden.
Så mycket jag saknar den boken, så ont det gör att inte få hålla i den och bläddra till nya sidor och hitta nya ord. Men samtidigt kan man inte bara ignorera verkligheten som står och knackar på axeln. För någon gång tar den slut så är det bara. Så är det bara.

Skulle det vara så, så går den ju alltid att läsa om. Eller?

Så plötsligt finns den där! Den smyger längs golvet, rinner längs väggarna och lurar under mattorna. Den smyger långsamt, så långsamt uppför soffkuddarna. Denna dryga, sega och trögflytande skapelse smyger sig nästan helst ljudlöst upp mot mitt huvud. Den närmar sig långsamt, långsamt. Den laddar, tar sats och tar ett djupt ljudlöst andetag. Jag sitter i min hemtrevliga ovisshet. Oviss om att något snart kommer att hända. Att något snart kommer ta hela mitt sinne och min kropp i besittning. Den förbereder sig noga och är mycket försiktig och så… HUGGER den till! Jag känner ingenting först, det är som ett obetydligt nålstick. Det känns lite konstigt men är borta lika snabbt som det högg. Så tar det någon minut innan den börjar verka. Huvudet känns segare. Ögonlocken tyngre. Livet tyngre. Läxorna förökar sig som små guppiefiskar. Framför mitt öga bygger alla måsten upp sig. Bygger ett helt torn och dess väldiga skugga täcker både mig och soffan. Kaffet känns meningslöst och musiken blir sorglig. Musiken blir tyst. Tystnaden spelar en sorglig liten melodislinga om och om igen. Jag är förlamad. Förlamad av allt och ingenting. Denna dryga massa har satt sig i huvudet och delar av sinnena dör. För stunden bara, men ändå. Perspektiven ändras och allt blir betydligt större men är trots detta svårare att nå. Det slutar med att jag sitter på detta sätt i fyrtio minuter innan jag är benägen att företa mig något som helst. Slutligen nyper jag mig i kinden och skriver detta.

Det är svårt att säga ibland, vad det är som verkligen betyder något

Det är svårt att säga ibland, vad det är som egentligen spelar någon roll

Och det slår så hårt när känslorna kommer tillbaka

Och det slår så hårt när det blir tomt

För överallt finns ingenting

I tomheten finns livet

Och överallt hör vi tystnaden

Släpandes i löpande skor bakom oss

Framför finns allt som var bakom

Och innanför gömmer sig det yttre

Är det konstigt att man inte förstår när allt är så lätt?

”Fan! Det går ju inte!” Ryter hon och slår handen i skrivbordet. ”Vad är det för fel på mig? Allvarligt talat, det står helt still i huvudet!” Hon ställer sig upp. Hur ser hon ut egentligen? I spegeln är det ett utslitet och fult ansikte med stora blåa ringar runt ögonen som bittert stirrar tillbaka. I flera dagar har hon suttit, och som hon har kämpat. Men hon har i stort sett inte kommit någon vart överhuvudtaget. Hon kokar. Ångesten ligger och trycker i bröstet och andningen blir allt tyngre. Hon har läst, hon har läst allt flera gånger till och med. Men varför står det still? Hon får inte fram ett skit. Hon är duktig annars. Det brukar gå bra. Det är inget speciellt som har hänt. Hon mår inte dåligt. Hon är inte ledsen. Livet flyter på som vanligt. Men hon kommer ingen jävla vart. Spegelbilden flinar skadeglatt år hennes olycka. Hon har alltid haft på känn att spegelbilden är ond. Kaffekopparna belamrar skrivbordet tillsammans med ett antal smörgåspapper. Datorn ser på henne och ler. Här har du inget att göra säger den. Dra åt helvete! Tänker hon. Vad ska hon ta sig till? Tidspressen gör sig mycket tydlig i klockslagen från uret på väggen. Hon ser på den. 32 timmar har hon på sig. Svettpärlorna tränger sig långsamt fram i hårfästet. Vad är problemet? Hon är inte hungrig, hon är inte ledsen, hon är inte arg, hon är ingenting! Var är orden? Var är de kvicka och smarta formuleringarna? Var är hennes klockrena jag? Hon ställer sig upp och skriker. Skriker jättehögt. Mamma kommer in i rummet. Hon skriker ännu högre. Mamma går ut ur rummet. Hon slänger en kaffekopp i vägen och den går i tjugofyra bitar. När hon tänker på dammsugaren blir hon ännu argare. Plötsligt så lägger det sig. Allt blir tyst och energin är död. Det rinner gammalt kaffe på väggen och trycket lättar i luften. Hon sätter sig vid datorn och skriver den bästa uppsatsen hon någonsin har skrivit.

Långsamt går tiden, men ändå så fort.

Och helt plötsligt så stannar allting till och hösten tar vid.

Då sitter han där och ser ut på de röda färgerna.

Alla träd brinner och gräset dör långsamt men behagligt.

Han ser sig modstulen i spegeln och går ut.

Han gör sig så osynlig det bara går.

Människor som går förbi ser på den besynnerlige mannen.

Vem är han? Undrar de och återgår till livets mysterium.

Mannen har ett mysterium.

Precis som oss andra, han vet bara inte om det än.

Han kan inte sluta fascineras av hösten och ensamheten den bringar.

Sorglös och vacker men ändå, så full av insikt.

Insikten ligger i luften och berättar för honom att han är ensam.

Han torkar en tår, det är hans födelsedag idag.

Tåren försvinner in i tröjarmen och sugs upp av den mjuka bomullen.

En björk gratulerar honom hjärtligt och han lyfter på hatten till tack.

Så köper han en kopp kaffe i pappmugg och en nybakad kanelbulle.

En fin present, rinnande solsken och en varm och mjuk smak av kardemumma.

Kanel och pärlor av socker.

En buske gratulerar honom och han höjer pappmuggen till tack.

Ett äldre par går förbi och skakar på huvudet åt den tokige mannen.

Sådana borde man spärra in!

Han gör sig osynlig igen, obehagligt medveten om att han inte passar in.

Orden hugger i hans själ och han gråter en skvätt.

Så tar han en klunk solsken, det värmer.

Och bullen är mjuk och snäll i munnen.

Då ler han och snörvlar bort de sista tårarna.

Ja, är det så illa? Hela hösten säger grattis.

Och trots att han är ensam så finns det något där.

Något som säger grattis på födelsedagen.

Något han valde att se.

God morgon på dig. Det är jag som är morgonångest. Jag är här för att ge dig ljuvlig hjärtklappning var morgon, och roar mig med att göra din själ rastlös i en passiv kropp. Jag njuter av att se hur du får små vackra svettpärlor vid hårfästet och hur jag förlamar din kropp samtidigt som du ligger och räknar klockans tickande och önskar att du kunde få den att gå snabbare. Desto mer du låter mig påverka, dess mer växer jag. Jag skrockar belåtet när du börjar trumma med fingrarna mot lakandet, utan att vara benägen att stiga ur sängen. Jag får dig att tänka på att du borde komma igång med körkortet, här börjar jag växa rejält. Sedan påminner jag dig om telefonräkningen som skulle betalas i onsdags. Och så hög den var! Hjärtat börjar slå och svettdropparna rullar långsamt ner från pannan. När tränade du senast egentligen? Varför har det gått så lång tid? Varför åt du den där glassen igår? Du har ju intalat dig själv att det var slut med godisätandet. Så godisförbudet varade bara i åtta timmar? Varför läste du inte klart boken igår som du ska ha läst idag? Hur ska du ha råd att flytta hemifrån egentligen? Tänk när du ska betala tillbaka lånet då? Hur höga är räntorna? Vet du det? Vad ska du ha för jobb i sommar? Samma som de senaste tre åren? Herregud vad tiden har gått fort! Snart är du dubbelt så gammal! Snart ska du skaffa familj! Snart ska du försörja en familj! Snart ska du bli pensionär! Vem ska ta hand om dig då? Snart blir du jättegammal! Snart dör du!

(Här tenderar jag att drabbas av hybris) Mitt offer har vid denna tid byggt upp en sådan enorm bubbla av ångest att jag har vuxit och tar mig till sist vatten över huvudet. När jag är framme vid snart dör du, har offret genomgått en rad olika känslostadier. Allt från rädsla till sorg till dödsångest. Men detta övergår så småningom till att bubblan spricker och offret drabbas av en likgiltighet som förintar mig. Offret tänker oftast att då är det ändå skit samma. Och känner att den lika gärna kan gå upp och sysselsätta sig med någonting och få något vettigt gjort istället för att lyssna på mig. Jag krymper och krymper och drar mig så småningom tillbaka, ner under kudden. Men tro mig, jag finns där imorgon bitti också. Det är jag som får dig att vakna.

Ska jag vara helt ärlig mot dig? Ska jag berätta precis vad jag tänker på? Lovar du att inte säga det till någon? Kan du hålla en hemlighet?

Jag önskar att jag var något annat. Jag önskar att jag hade en annan färg. Jag önskar att jag hade en annan form. Jag önskar att jag hade andra vänner. Jag önskar mig ett annat liv. Inte direkt saker som jultomten kan fixa.

Jag ska ge dig en liten inblick. En liten bara, jag är inte direkt kapabel till något mer.( Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Det är tisdag morgon, klockan är åtta och trettiotvå. Bengt-Åke kommer inhasandes i köket, iklädd sina fyrtio år gamla tofflor och en grå, dassig morgonrock som luktar gammal cigarr och sur konjak. Det är för övrigt vad han luktar annars också. Jämt och ständigt.
Exakt två minuter och tjugosju sekunder senare, kommer hans otroligt deprimerande fru Britt-Marie inhasandes i köket hon också. En kvinna som för mycket längesedan sett livets fina dagar (om hon någonsin har gjort det då vill säga…) Hon har stora gulbruna påsar under ögonen och en kraftigt söndertvättad permanent i sitt gråa hår med lätt blåa nyanser om man tittar noga. Även hon besitter sin makes minst sagt fantastiska odör. Även hon bär tofflor. Dessa tofflor som förr i världen varit tufsiga och rosa (precis som små moln), har blivit förgiftade av hennes gulnande fötter och hasandet mot golvet runt omkring i huset. Det känns (som du kanske kan tänka dig) väldigt avlägset att dessa tofflor i storlek trettiosjuonhalv någon gång har varit i närheten av att se ut som små rosa moln.

Bengt-Åke ryter på ett ytterst charmigt sätt att dagens GP inte ligger i brevlådan. Britt-Marie besvarar honom med ett flin som får mig att tänka på en hyena jag såg på tv en gång, och som även ger en glimt av hennes gula och sönderrökta tänder. Sedan mumlar hon att GP inte kommer alls eftersom det är någon form av ledig/helig/icke-arbetsam/extremt röd- dag.  Något i den stilen. Jag förstår inte riktigt denna del av konversationen, (jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare).

Min placering i köket är mitt emellan brödrosten och bakmaskinen (oväntat!) som blivit använd en gång. (Och det var inte ens till varken bullar eller bröd, utan ett misslyckat försök till Marguaritas…, hur detta nu stavas. Stackars bakmaskinen.) Brödrosten är en gammal röd stackare som det bara går att rosta en tunn skiva i taget i. Ska den få någon form av färg så får den ligga i tre och en halv minut. Vilket betyder att man måste rosta den tre och en halv gång, och den halva gången måste man vara noggrann så den inte blir bränd. Tror du att de äckliga människorna blir glada när de ska rosta? Men snåla som de är, så har de istället för att köpa en ny brödrost, bestämt sig för att helt och hållet bojkotta detta med att rosta.

All köksinredning är djupt deprimerad. Fläkten hade en teori om att det kunde vara kaklet med päron på, som var boven i dramat. Tårtspaden som faktiskt är av äkta silver, (tro det eller ej) hade istället en teori om att det skulle vara kylskåpets fel. Men kylskåpet tog väldigt illa vid sig av detta uttalande och påstod att om det skulle vara hans fel, så skulle det vara lika mycket frysens fel eftersom de ser likadana ut. Jag valde att vara opartisk, eftersom min åsikt ändå inte spelar någon större roll. (Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Men om vi återkommer till dagen idag, så har klockan nu hunnit bli åtta och trettionio. De äckliga människorna börjar som alltid dagen med att stilla sitt kaffeberoende för fyrtio minuter innan det är dags för nästa kopp. Man kan väl säga att jag har ett väldigt ansträngande heltidsjobb trots att jag är i pensionsåldern. Ingen möjlighet till semester, sjukdagar, ingenting. Och eftersom de förbannade människorna alltid är hemma så jobbar jag i hundra nittio, tolv timmar i sträck.
B-Å börjar med att ta ut det gamla, svampiga filter, som han har låtit sitta i hela natten! Han lägger i ett nytt utan att skölja ur mig och mäter upp tvåonhalv kopp med absolut-icke-ekologiskt-kaffe och häller i vatten som färgas gult av resterna från gårdagen i kannan. Han trycker onödigt hårt på min på-knapp (antagligen tar han ut aggressionerna över den frånvarande dagstidningen som stör hans morgonritual). Jag är inte speciellt förtjust i fysisk kontakt, och blir så arg av hans sätt att misshandla min på-knapp att jag börjar koka. Så småningom börjar jag spotta ut droppar av de äckliga människornas kaffe, som de häller upp i sina gråa renova koppar med röd text som B-Å fick gratis innan han blev förtidspensionerad, eftersom det var där han jobbade. Det måste ha passat honom ypperligt att jobba med sopor med tanke på att det är både det han luktar och det han består av. Men detta säger jag naturligtvis inte högt.(Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Och på detta vis har livet haft sin gång. Dag ut och dag in. Jag börjar känna att krafterna sinar. Jag klarar knappt av mer än tvåonhalv kopp på senaste tiden. Det tar längre tid för mig att spotta ut kaffedropparna och ibland blir jag så arg att jag tappar fattningen och bara fräser. Värmeplattan börjar göra ont och svida och jag får aldrig tid att dra mig tillbaka och samla nya krafter eftersom de alltid lämnar kvar gamla filter i mig över natten. Jag börjar känna av att jag är en gammal man. Och jag blir utnyttjad och sönderanvänd. Snart orkar jag inte mer. De andra köksmaskinerna går inte att prata med, alla har förflyttats in i depressionens passivitet och mörker. Men jag ska inte uttala mig om de andra, vad vet jag? (Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Det är fredag och klockan är prick åtta och trettiotvå, samma scenario som varje dag spelas upp. Idag kommer i och för sig GP. Men gubben är på dåligt humör ändå. Precis som varje dag. Filtret som de lämnat kvar sedan igår var extra tungt eftersom det var sump från fem koppar som de tvingat mig att pressa fram, eftersom det varit folk på besök. Ve och fasa, det var smärtsamt! Men eftersom jag blev arg så lyckades jag koka till sist. Sumpen har tyngt mig hela natten som du kanske förstår… Jag är så trött och det värker. Allt värker. Olyckan och missnöjet över mitt liv. Jag är lika smutsig och skiten som mina ägare. Jag tyngs av förnedran och kaffesump. Jag ifrågasätter min existens, jag ifrågasätter min ork. Jag känner att det inte finns mycket kvar. Inga glädjeämnen och inget ekologiskt kaffe. Vart är världen på väg? B-Å gör samma sak som varje morgon. Ut med gammalt kaffe filter, i med nytt. I med absolut-icke-ekologiskt-kaffe, i med gult vatten. Tryck så hårt på knappen som det bara är möjligt.
Men idag sviker jag. Jag orkar inte spotta fram en ända droppe. Jag orkar inte bli så arg att jag kokar. Jag är slut. B-Å skakar mig så hårt det bara går, men det gör ingen skillnad. Eftersom han har ett fantastiskt tålamod så tar det hela enonhalv minut innan han börjar banka mig in i väggen. Det borde göra ont men jag känner ingenting. Det är då jag inser att jag är död.

Å vad bra! Tänker du då. Han kanske kan få ro i paradiset. Paradiset för köksinredning. Där kan han samla krafter och bara flyta runt på ett moln hela dagen. Om det är det du tänker så är jag ledsen att jag måste göra dig besviken. Det finns inget sådant ställe. Tyvärr.

 De skickar mig istället så småningom till tippen, och där är det ingen som lägger märke till den gamle pensionären som ligger och blundar bland batterier och annat skitet avfall. Men kan jag klandra dem?

Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.


Slutsats: Köp ekologiskt kaffe och ta hand om din kaffekokare!

Det var en gång en fågel
Fågeln som aldrig flög

Fågeln som ville testa sina vingar
Men som visste att han inte dög

Att han blev större, det visste han att alla såg
Men det som växte inuti, det kommer bara han ihåg

Alla skrattade och pekade på honom
Så han fortsatte ge upp, gång på gång

Ett sorgset ensamt fågelliv han levde
För när en fågel inte flyger, ensamt blir det

Hans mor skämdes så mycket för sin son
Att hon såg åt andra hållet under alla hån

Han stod på taket till ett höghus
Han skulle för alltid släcka livets ljus

Men plötsligt bakom ett moln blickade solen fram
Och han fylldes av värmen som bara en sorgsen fågel kan

Värmen berusade hans ensamma själ
Ja, solen den vill bara väl

Och plötsligt glömde han att han inte dög

Och lyfte på vingarna och bara flög

Man tittar. Man ser. Man ser fina ord. Vackra drag. Fina egenskaper. Humor. Nytvättat hår och god parfym. Man känner värme i hela kroppen. Varje ord smakar jordgubbs te med mjuk honung.
Men efter ett tag börjar man titta närmre. Man märker det som innan varit luddigt och utanför ramen. Man ser ojämnheter, vita lögner och mänskliga svagheter. Man upptäcker alla dåliga sidor. Alla egenskaper som sätter en på prov. Hur mycket orkar du? Hur mycket kan du ta?
Vad är okej och vad är det inte? Ska man lyssna på vad andra säger? Ska man lyssna på vad lögnen säger, eller ska man lyssna på sig själv? Alla säger ju olika saker.
Men det är viljan som räknas. Är den stark nog, är frågan i så fall? Hur vet man att den är stark nog? Vem har rätt och vem har fel? Alla ljuger. Det är det som är problemet. Alla ljuger.
Det handlar om att leta på djupet. Vad ligger bakom lögnen? Är det sanningen? Eller är det en annan lögn? Det handlar om att gräva djupt. Men då måste man möta saker som man inte vill möta. Man måste stå för det man gör. Man kan inte ljuga för lögnen. Lögnen missbrukar andra lögner, men den tål inte sanningen. Det är som myrr. Sanningen tar bort det oinbjudna. Hur mycket går det att ta? Om man har levt som i vildanden?

Släng lite myrr på, så har du svaret.

Det var en gång en saga om en annan saga. Och den sagan var väldigt missnöjd. Det var nämligen sagan om askungen. Sagan om askungen ville väldigt gärna vara sagan om snövit. Men det gick ju inte. Eftersom hon var sagan om askungen. Så hon bestämde sig för att göra en makeover. Istället för att vara sagan om ask-ungen, så skrev hon om sig till sagan om as-kungen. Det var ett ganska lätt beslut. Hon hade alltid känt att hon var tvungen att leva upp till det vackra och väna (stackars mig-jag sliter i tystnad utan att klaga-jag är vacker och vän hela tiden-och blir aldrig arg) idealet. Och eftersom det inte går att bli någon annan som redan finns så är det lika bra att bli något annat, något nytt, ansåg sagan. Så sidorna skrevs om och plötsligt var ask-ungen som bortsuddad med sina väna ord och idealiska humör och inställningar till höger och vänster. Nu handlade det istället om as-kungen. Sagan var mycket nöjd med den asaktiga obehagliga och elaka kung hon hade skapat. Och helt plötsligt började sagan känna sig fräck och cool. As-kungen gav den onda "styvmorsan" (som hon i den nyare utgåvan blivit omdöpt till) en rejäl rak höger. Han spärrade in sina onda "styvbrorsor" i en fängelsehåla och gav dem varken vatten eller bröd. As-kungen var äregirig, hämndlysten och elak. Raka motsatsen till Ask-ungen. Men han skulle så småningom behöva ta konsekvenserna för sitt handlande...

(forts. följer...)

Det var en gång ett litet rosenblad
Och rosen som hon växte på var röd
Så föll hon av en dag för då var rosen död
Då for en yster vind förbi
Då blev hon glad

För vinden var en glad och eldig fyr
Som var påväg från söder emot nord
Han blåste hennes öra fullt av fagra ord
Kom hjärtevän sa vinden, kom!
Då blev hon yr

Hon kunde inte motstå det han sa
Hon skänkte honom allt varom han bad
Han förde henne med sig till den store stad
Här ska vi bo vi två sa han
Och hon sa ja

Men vinden var ett trolöst exemplar
Som bara ville tumla runt i skyn
Han blåste henne från sig
Hon föll ned i dyn
Sen for han hastigt bort från stan
Och hon blev kvar

Skulle ni se ett blomblad någonstans
Bland skräp och smuts här i vår glada stad
Minns att hon en gång var ett vackert rosenblad
Hon älskade en vind en gång
Och hon blev hans

För rosen som hon växte på var död
Och vinden som hon älskade, han for
Var natt går hon igen i rummet där jag bor
Hon kallas rosenblad
Och hennes färg är röd

En visa om ett rosenblad/ Cornelis Vreeswijk

Varför gör det så ont ibland? Så ont, så ont… Jag vet inte jag. Hur ska jag veta det? Du frågar om jag är blå. Jag svarar att jag tror det, det känns så…
Självklart frågar du mig varför. Det kan jag inte svara på. Jag frågar om du är blå. Först säger du nej. Efter ett tag säger du att du förresten är det. Men snarare lila än blå. Du säger det på engelska. Tar avstånd från det genom att använda ett annat språk. Självklart frågar jag dig varför. Det kan du inte svara på. Så där sitter vi och äter. Säger inte så mycket. Det behövs inte. Vi pratar ändå. En är blå och en är lila. Vi behöver aldrig säga så mycket. Oftast är det jag som pratar, du som fyller i. Jag som driver samtalet. Det har blivit så bara. Men det gör inget för vi får lika mycket sagt ändå. Det jag säger på tio minuter brukar du klara på två.
Så där sitter vi i alla fall. Idag driver jag inget samtal. Så vi konstaterar lite saker. Klagar på tv:n och sen är vi tysta. Så säger du något och jag håller med. Sen är vi tysta igen. Det är så skönt att kunna ha det så. Aldrig krystat. Aldrig tillgjort. Vi kan tala genom tystnaden, den är nästan mer givande än orden. I alla fall dagar som idag. När en är blå och en lila. Du kan vara väldigt svår ibland också, men det gör mig ingenting. Ibland behöver jag skrapa rejält på ytan för att få komma in, men det gör mig heller ingenting. För när du väl pratar så är det aldrig lösa ord. Och när jag pratar så lyssnar du alltid. Du kanske inte säger så mycket, men du lyssnar. Det räcker fint för mig.
Det är en väldigt speciell vänskap skulle jag vilja säga. För vi är olika på många sätt. Men det gör inte heller någonting. För blått och lila kan bli en väldig massa färger. Det räcker med tystnaden. Jag är glad för att du finns.

Det är egentligen dumt av mig att säga sten. För att göra den rättvisa borde jag säga älg. För det var vad den var. För mig. Cirka en meter lång och en meter bred. En kraftig gråsten med en stor brun fläck. Som jag brukade lägga två pinnar på. Men den var även…
En stor och kraftig älg! Ståtlig och vacker. Med stora fina horn och med ögon. Fina ögon. Ögon med ett djup. Å så fin den var. En riktigt god vän. Han bodde vid bäcken. I den lilla hemlighetsfulla skogen. I sex år pratade vi nästan varje dag. Om jag inte var sjuk eller om det var helg. Annars pratade vi alltid. Mest om alldagliga saker men även om mer seriösa ting. Egentligen så var det väl mest jag som pratade. Och han var så bra på att lyssna! Ibland berättade han om vad som hände i den hemlighetsfulla skogen. Om mossorna som alltid var så trötta, om fågeln som var olyckligt kär och sjöng så vackert… och om månen! Mest om månen. Han älskade månen. Hur gubben flyttade runt på den och alla hans olika ansiktsuttryck. Jag berättade om talen och orden. Om ensamhet och vänner. Om utanförskap och rivna morötter. Allt möjligt. Och vi var på samma nivå, vi var båda lite utanför och föredrog vår egen värld. Den som vi oftast delade. Den var full av levande äpplen och värme. I sex år, varje dag.

Jag räddade livet på honom en gång. Jag satt en eftermiddag på hans rygg och pratade om allt möjligt, när en klasskamrat kom förbi på cykel. Han frågade mig vad jag gjorde och jag sa som det var, att jag pratade med min älg. Då sa han att han skulle cykla på min dumma sten. Men jag sa att jag inte tänkte flytta mig en millimeter. Aldrig i livet. Man försvarar de man älskar. Han tyckte antagligen att jag var jättemärklig och trodde definitivt inte att jag menade allvar. Så han tog fart och började cykla rakt mot mig. Men jag satt kvar, förstenad av ilska. Så han cyklade på mitt ben. Det borde ha gjort ont. Men jag kände ingenting. Det var i det ögonblicket vi blev ett. Älgen och jag.

Efter sex år sågs vi inte dagligen längre, men vi pratade precis som vanligt de gånger vi sågs. Så en dag när jag passerade bäcken så var han borta! Mitt hjärta höll på att stanna och pulsen steg. Vart hade han tagit vägen?
Det visade sig att han låg två meter bort, på rygg. Han var alltså en jättestor gråsten. Jag undrade hur det gick med honom. Han sa att det var helt okej. Några män i orangea arbetskläder hade rullat bort honom en bit för att de skulle sätta upp någon form av räcke där han tidigare hade bott. Jag trodde inte alls på att han var okej. Han ville bara inte att jag skulle oroa mig. Men det spelade ingen roll. Orolig blev jag i alla fall. Nästa gång jag passerade bäcken i den hemlighetsfulla skogen hade de rullat ner honom i bäcken. Denna gång orkade han inte ens försöka övertyga mig om att han var okej. Jag hörde på att hans röst att den hela tiden var nära på att brista. All tidigare livsglädje han varit så mån om att skänka till mig var som bortblåst. Alla vackra historier om djuren i den hemlighetsfulla skogen och alla uppmuntrade ord han tröstat mig med när jag var ledsen, allt det kändes så otrolig avlägset. Han kämpade för varje ord. Jag sa att jag älskade honom. Han sa att han älskade mig. Sen blev han tyst.

Jag gick hemåt med gråten i halsen. I flera dagar kunde jag inget annat än att tänka på honom. Så jag lade mig under täcket och ville inte gå upp.

Nästa gång jag passerade bäcken i den hemlighetsfulla skogen så var det helt tyst. En stor gråsten låg mitt i bäcken och stannade upp allt vatten och alla grodyngel och tvingade dem att ta omvägar. Det var helt tyst. Han sa ingenting. Han var borta. För alltid.

Då helt plötsligt mindes jag en sak. Vår verklighet! Vår egen värld! Den som vi delade. Där hade jag inte varit på länge. Jag hade ju blivit några år äldre. Men jag bestämde mig för att återvända… bara för en stund. Och där var han. På samma plats som alltid. Med stora ståtliga horn som ingen unge hade möjlighet att sparka bort. Inga män i orangea arbetskläder kan nå oss här. Du och jag.

Så fort det finns något att berätta, eller så fort jag behöver prata med honom om något så återvänder jag dit. Och jag kan göra det närsomhelst. Han finns alltid där. I min egen verklighet. I vår egen. För alltid.

De pratar, pratar och pratar. Jag känner mig som ett levande frågetecken mittemot. Är det bara jag undrar jag? Är det bara jag som måste springa hem och slå upp alla svåra ord? Är det bara jag som måste läsa igenom en dikt fyrtio gånger för att kunna tolka den på rätt sätt? Sakligt, objektivt, vetenskapligt… lite halvtråkigt? Jag som alltid har tolkat med färger och känslor. Ord som uppstår i stunden. Vackra ord som rinner ur pennan. Jag vet inte vart de kommer ifrån. Om jag hade vetat det så hade allt varit avslöjat. Mystiken med min hemliga källare, full av minnen och erfarenheter. Alla dessa saker som gjort mig till den jag är. Om jag ska dit och rota så kommer den så småningom att förintas. Alla mina fantasivärldar och fantasivänner som jag så omsorgsfullt packat in i bubbelplast och bomull. Bara för att kunna få behålla de fina och färglada synsätt som ett barn har på världen. Det, blandat med en medvetenhet om den så kallade verkligheten.  Jag har inte ens smällt en enda bubbla! Och jag älskar bubbelplast! Så vill de att jag ska ner dit och rota. Källhänvisa och avslöja. Avslöja saker som jag själv inte vill veta. För alla dessa saker börjar bubbla då och då. Förvandlas till något flytande och blandas med varandra. Skapar färger som inte finns och melodier som ingen kan sjunga. Varje gång kokar de samman till något nytt. Ibland dåligt och ibland bra. Men alltid levande! Som ett fantasifoster av tankar och erfarenheter. Saker som blivit glömda har sin enda chans att få säga ett sista ord till världen. Och det kan man inte förneka dem. Det tycker jag inte vore så snällt. Så för att skydda mina vänner, mina fantasifigurer och påhittade världar, som av och till faktiskt är mycket mer logiska och trevliga att befinna sig i än det som kallas verkligheten, så låser jag källaren. Med ett stort och kraftigt lås. För att bevara detta ovärderliga och underliga. För att kunna återvända hit när verkligheten blir för hård. Så jag låser om dem och återgår till att inte fatta ett skit.