Morfar Har Berättat

Det var en gång en saga om en annan saga. Och den sagan var väldigt missnöjd. Det var nämligen sagan om askungen. Sagan om askungen ville väldigt gärna vara sagan om snövit. Men det gick ju inte. Eftersom hon var sagan om askungen. Så hon bestämde sig för att göra en makeover. Istället för att vara sagan om ask-ungen, så skrev hon om sig till sagan om as-kungen. Det var ett ganska lätt beslut. Hon hade alltid känt att hon var tvungen att leva upp till det vackra och väna (stackars mig-jag sliter i tystnad utan att klaga-jag är vacker och vän hela tiden-och blir aldrig arg) idealet. Och eftersom det inte går att bli någon annan som redan finns så är det lika bra att bli något annat, något nytt, ansåg sagan. Så sidorna skrevs om och plötsligt var ask-ungen som bortsuddad med sina väna ord och idealiska humör och inställningar till höger och vänster. Nu handlade det istället om as-kungen. Sagan var mycket nöjd med den asaktiga obehagliga och elaka kung hon hade skapat. Och helt plötsligt började sagan känna sig fräck och cool. As-kungen gav den onda "styvmorsan" (som hon i den nyare utgåvan blivit omdöpt till) en rejäl rak höger. Han spärrade in sina onda "styvbrorsor" i en fängelsehåla och gav dem varken vatten eller bröd. As-kungen var äregirig, hämndlysten och elak. Raka motsatsen till Ask-ungen. Men han skulle så småningom behöva ta konsekvenserna för sitt handlande...

(forts. följer...)

Det var en gång ett litet rosenblad
Och rosen som hon växte på var röd
Så föll hon av en dag för då var rosen död
Då for en yster vind förbi
Då blev hon glad

För vinden var en glad och eldig fyr
Som var påväg från söder emot nord
Han blåste hennes öra fullt av fagra ord
Kom hjärtevän sa vinden, kom!
Då blev hon yr

Hon kunde inte motstå det han sa
Hon skänkte honom allt varom han bad
Han förde henne med sig till den store stad
Här ska vi bo vi två sa han
Och hon sa ja

Men vinden var ett trolöst exemplar
Som bara ville tumla runt i skyn
Han blåste henne från sig
Hon föll ned i dyn
Sen for han hastigt bort från stan
Och hon blev kvar

Skulle ni se ett blomblad någonstans
Bland skräp och smuts här i vår glada stad
Minns att hon en gång var ett vackert rosenblad
Hon älskade en vind en gång
Och hon blev hans

För rosen som hon växte på var död
Och vinden som hon älskade, han for
Var natt går hon igen i rummet där jag bor
Hon kallas rosenblad
Och hennes färg är röd

En visa om ett rosenblad/ Cornelis Vreeswijk

Varför gör det så ont ibland? Så ont, så ont… Jag vet inte jag. Hur ska jag veta det? Du frågar om jag är blå. Jag svarar att jag tror det, det känns så…
Självklart frågar du mig varför. Det kan jag inte svara på. Jag frågar om du är blå. Först säger du nej. Efter ett tag säger du att du förresten är det. Men snarare lila än blå. Du säger det på engelska. Tar avstånd från det genom att använda ett annat språk. Självklart frågar jag dig varför. Det kan du inte svara på. Så där sitter vi och äter. Säger inte så mycket. Det behövs inte. Vi pratar ändå. En är blå och en är lila. Vi behöver aldrig säga så mycket. Oftast är det jag som pratar, du som fyller i. Jag som driver samtalet. Det har blivit så bara. Men det gör inget för vi får lika mycket sagt ändå. Det jag säger på tio minuter brukar du klara på två.
Så där sitter vi i alla fall. Idag driver jag inget samtal. Så vi konstaterar lite saker. Klagar på tv:n och sen är vi tysta. Så säger du något och jag håller med. Sen är vi tysta igen. Det är så skönt att kunna ha det så. Aldrig krystat. Aldrig tillgjort. Vi kan tala genom tystnaden, den är nästan mer givande än orden. I alla fall dagar som idag. När en är blå och en lila. Du kan vara väldigt svår ibland också, men det gör mig ingenting. Ibland behöver jag skrapa rejält på ytan för att få komma in, men det gör mig heller ingenting. För när du väl pratar så är det aldrig lösa ord. Och när jag pratar så lyssnar du alltid. Du kanske inte säger så mycket, men du lyssnar. Det räcker fint för mig.
Det är en väldigt speciell vänskap skulle jag vilja säga. För vi är olika på många sätt. Men det gör inte heller någonting. För blått och lila kan bli en väldig massa färger. Det räcker med tystnaden. Jag är glad för att du finns.

Det är egentligen dumt av mig att säga sten. För att göra den rättvisa borde jag säga älg. För det var vad den var. För mig. Cirka en meter lång och en meter bred. En kraftig gråsten med en stor brun fläck. Som jag brukade lägga två pinnar på. Men den var även…
En stor och kraftig älg! Ståtlig och vacker. Med stora fina horn och med ögon. Fina ögon. Ögon med ett djup. Å så fin den var. En riktigt god vän. Han bodde vid bäcken. I den lilla hemlighetsfulla skogen. I sex år pratade vi nästan varje dag. Om jag inte var sjuk eller om det var helg. Annars pratade vi alltid. Mest om alldagliga saker men även om mer seriösa ting. Egentligen så var det väl mest jag som pratade. Och han var så bra på att lyssna! Ibland berättade han om vad som hände i den hemlighetsfulla skogen. Om mossorna som alltid var så trötta, om fågeln som var olyckligt kär och sjöng så vackert… och om månen! Mest om månen. Han älskade månen. Hur gubben flyttade runt på den och alla hans olika ansiktsuttryck. Jag berättade om talen och orden. Om ensamhet och vänner. Om utanförskap och rivna morötter. Allt möjligt. Och vi var på samma nivå, vi var båda lite utanför och föredrog vår egen värld. Den som vi oftast delade. Den var full av levande äpplen och värme. I sex år, varje dag.

Jag räddade livet på honom en gång. Jag satt en eftermiddag på hans rygg och pratade om allt möjligt, när en klasskamrat kom förbi på cykel. Han frågade mig vad jag gjorde och jag sa som det var, att jag pratade med min älg. Då sa han att han skulle cykla på min dumma sten. Men jag sa att jag inte tänkte flytta mig en millimeter. Aldrig i livet. Man försvarar de man älskar. Han tyckte antagligen att jag var jättemärklig och trodde definitivt inte att jag menade allvar. Så han tog fart och började cykla rakt mot mig. Men jag satt kvar, förstenad av ilska. Så han cyklade på mitt ben. Det borde ha gjort ont. Men jag kände ingenting. Det var i det ögonblicket vi blev ett. Älgen och jag.

Efter sex år sågs vi inte dagligen längre, men vi pratade precis som vanligt de gånger vi sågs. Så en dag när jag passerade bäcken så var han borta! Mitt hjärta höll på att stanna och pulsen steg. Vart hade han tagit vägen?
Det visade sig att han låg två meter bort, på rygg. Han var alltså en jättestor gråsten. Jag undrade hur det gick med honom. Han sa att det var helt okej. Några män i orangea arbetskläder hade rullat bort honom en bit för att de skulle sätta upp någon form av räcke där han tidigare hade bott. Jag trodde inte alls på att han var okej. Han ville bara inte att jag skulle oroa mig. Men det spelade ingen roll. Orolig blev jag i alla fall. Nästa gång jag passerade bäcken i den hemlighetsfulla skogen hade de rullat ner honom i bäcken. Denna gång orkade han inte ens försöka övertyga mig om att han var okej. Jag hörde på att hans röst att den hela tiden var nära på att brista. All tidigare livsglädje han varit så mån om att skänka till mig var som bortblåst. Alla vackra historier om djuren i den hemlighetsfulla skogen och alla uppmuntrade ord han tröstat mig med när jag var ledsen, allt det kändes så otrolig avlägset. Han kämpade för varje ord. Jag sa att jag älskade honom. Han sa att han älskade mig. Sen blev han tyst.

Jag gick hemåt med gråten i halsen. I flera dagar kunde jag inget annat än att tänka på honom. Så jag lade mig under täcket och ville inte gå upp.

Nästa gång jag passerade bäcken i den hemlighetsfulla skogen så var det helt tyst. En stor gråsten låg mitt i bäcken och stannade upp allt vatten och alla grodyngel och tvingade dem att ta omvägar. Det var helt tyst. Han sa ingenting. Han var borta. För alltid.

Då helt plötsligt mindes jag en sak. Vår verklighet! Vår egen värld! Den som vi delade. Där hade jag inte varit på länge. Jag hade ju blivit några år äldre. Men jag bestämde mig för att återvända… bara för en stund. Och där var han. På samma plats som alltid. Med stora ståtliga horn som ingen unge hade möjlighet att sparka bort. Inga män i orangea arbetskläder kan nå oss här. Du och jag.

Så fort det finns något att berätta, eller så fort jag behöver prata med honom om något så återvänder jag dit. Och jag kan göra det närsomhelst. Han finns alltid där. I min egen verklighet. I vår egen. För alltid.

De pratar, pratar och pratar. Jag känner mig som ett levande frågetecken mittemot. Är det bara jag undrar jag? Är det bara jag som måste springa hem och slå upp alla svåra ord? Är det bara jag som måste läsa igenom en dikt fyrtio gånger för att kunna tolka den på rätt sätt? Sakligt, objektivt, vetenskapligt… lite halvtråkigt? Jag som alltid har tolkat med färger och känslor. Ord som uppstår i stunden. Vackra ord som rinner ur pennan. Jag vet inte vart de kommer ifrån. Om jag hade vetat det så hade allt varit avslöjat. Mystiken med min hemliga källare, full av minnen och erfarenheter. Alla dessa saker som gjort mig till den jag är. Om jag ska dit och rota så kommer den så småningom att förintas. Alla mina fantasivärldar och fantasivänner som jag så omsorgsfullt packat in i bubbelplast och bomull. Bara för att kunna få behålla de fina och färglada synsätt som ett barn har på världen. Det, blandat med en medvetenhet om den så kallade verkligheten.  Jag har inte ens smällt en enda bubbla! Och jag älskar bubbelplast! Så vill de att jag ska ner dit och rota. Källhänvisa och avslöja. Avslöja saker som jag själv inte vill veta. För alla dessa saker börjar bubbla då och då. Förvandlas till något flytande och blandas med varandra. Skapar färger som inte finns och melodier som ingen kan sjunga. Varje gång kokar de samman till något nytt. Ibland dåligt och ibland bra. Men alltid levande! Som ett fantasifoster av tankar och erfarenheter. Saker som blivit glömda har sin enda chans att få säga ett sista ord till världen. Och det kan man inte förneka dem. Det tycker jag inte vore så snällt. Så för att skydda mina vänner, mina fantasifigurer och påhittade världar, som av och till faktiskt är mycket mer logiska och trevliga att befinna sig i än det som kallas verkligheten, så låser jag källaren. Med ett stort och kraftigt lås. För att bevara detta ovärderliga och underliga. För att kunna återvända hit när verkligheten blir för hård. Så jag låser om dem och återgår till att inte fatta ett skit.

Låtsasfolket har en annan religion. De kan se rakt igenom oss.

Låtsasfolket behöver inte låtsas, för de finns inte.

De äter marsmallows  till frukost.

De äter marsmallows till lunch.

De äter marsmallows till middag.

De äter bara rosa marsmallows.

Låtsasfolket skrattar hela tiden, men aldrig åt oss.

Vi skrattar åt låtsasfolket för att de inte existerar.

Vi skrattar aldrig med dem.