Morfar Har Berättat

Långsamt lunkar du fram längs vägen

Och försöker leva upp till sägnen

Att en busschaufför en busschaufför

Det är en man med glatt humör

Men du är endast en buss och ingen bryr sig om dig

Du är gjord av plåt och full av klotterspray

Vid varje hållplats hörs en suck så stor och tung

Förbi kör en posche, en vägens kung

Och du en luffare som jobbar för andras skull

Kämpar för att så småningom falla omkull

Som du har slitit och som du har burit

Det enda vi har gjort är att vi skurit

upp dina säten och klottrat på ditt tyg

Och stackars dig som är så blyg

Aldrig bad om något i gengäld, inget ville du ha

Förutom att någon gång få höra hur bra

Du kör och hur bra du bär

Och den lastbilen som du höll så kär

Alltid var du full av folk, smutsig och ful

Och hon var så vacker och ren och gul

Med wunderbaums och tärningar

En gul lastbil med målade vingar

Och du var endast en siffra i mängden

Och även ganska kort i längden

Dragspel du saknade så innerligt

Men aldrig annat än nya kortläsare fick

Så än idag du kör fram och tillbaka i regn och snö

För att en dag ensam på tippen få dö 

Hela mitt liv bodde och levde jag i en kokosnöt.
Det var trångt och mörkt.
I synnerhet på morgonen när jag skulle raka mig.
Men vad som plågade mig mest var att jag saknade möjlighet att komma i kontakt med yttervärlden. Om inte någon av en händelse hittade kokosnöten och knäckte den, så var jag ju dömd att leva hela mitt liv inne i nöten och kanske också att dö där.
Jag dog inne i kokosnöten.
Några år efter min död hittade man kokosnöten, knäckte den och fann mitt förkrympta skelett inuti.
"Vilken olycka!", sa man.
"Om vi bara hade funnit den tidigare..."
"Då hade vi kanske kunnat rädda honom."
"Kanske finns det fler innestängda..."
"Som vi hinner rädda."
Sa man och började hamra sönder varenda kokosnöt inom räckhåll.
Lönlöst! Meningslöst! Bortkastad tid!
En människa som bor och lever i en kokosnöt! Sådant inträffar en gång på millionen!

Men jag har en svåger, som fortfarande bor och lever i ett ekollon.

/ Ingemar Leckius

Det ligger en skruv på mitt golv.

En ganska STOR skruv.

Jag har registrerat den varje gång jag går förbi.

Den har legat där i åtta dagar nu, det var sist jag dammsög.

Så jag tänker att jag borde dammsuga.

Jag dammsuger inte.

Jag tänker att jag får skärpa mig. Bara ta fram dammsugaren och dammsuga. Jag har faktiskt en pojkvän som är allergisk mot damm…

Jag dammsuger inte.

Dagen efter stiger jag upp ur sägen och sätter fart mot köket för att äta något.

Jag känner skruven under foten. Jag lyfter på foten och tittar på skruven. Jag registrerar skruven och tänker på det faktum att jag registrerar skruven. Jag plockar inte upp den.

Jag börjar koka kaffe och skär tomat att lägga på min hemmagjorda fralla gjord på graham och linfrön med leverpastej.

Jag tänker på skruven hela tiden.

Jag tar en dusch och klär på mig. Jag sminkar mig och packar ner mina böcker i väskan. Jag tar på mig jackan och skorna och går ut. Jag sätter mig på bussen och åker till skolan.

Jag tänker på skruven hela tiden.

Jag lyssnar på en föreläsare som talar om versmått. Jag hör inte ett ord.

Jag tänker på skruven.

Jag åker hem och tar upp en bok jag måste läsa klart till på onsdag. Jag läser nittio sidor. Jag tar inte in ett ord.

Jag tänker på skruven.

Jag går in i mitt rum och ser på den. Där ligger den. Den ser på mig. Jag går förbi den. Trampar på den med vilje.  Lägger mig på sängen.

Jag tänker på skruven.

Jag tänker på att jag någon gång måste plocka upp den. Att den inte kan ligga där för all framtid. Jag undrar var den kommer ifrån? Har jag tappat den? Är detta den omtalade ”har du en skruv lös?” som man har fått höra så många gånger? Är det verkligen den skruven? Har den äntligen lossnat? Är det därför det känns så otroligt ansträngande att faktiskt plocka upp den?

Jag ligger i sängen och tittar på den. Skruven. Jaha, där är den. Skruven…

Jag ger den mänskliga känslor. Jag tänker att den är ond. Den har alltid varit lös. Med vilje.

Jag börjar hata den. Av hela mitt hjärta. Jag försöker förinta den med blicken. Jag kämpar och fokuserar blicken så hårt att jag börjar svettas innan jag inser att jag inte besitter en sån förmåga. Jag hatar den. Jävlaskruvfan. Jävlaidiotskitskruv. Dra åt helvete ditt skruv-as.

Jag tänker på skruven.

Kanske är det för att jag tycker om att hata den.

Den ligger kvar än…

Solen har gått ner för längesedan, självklart… det är ju vinter

Det är vinter och mörkret är mörkare än annars, det är kallt och allting står still

Kylan känns kallare än förr, Inte en enda har knackat på min dörr

Och alla inhumana nyheter kryper under skinnet, innan man hinner se upp

Och inte ens den bästa musiken kan tillfredställa själen

För det är vinter och allt står bara still

Inte ens den finaste munnen kan få mig att andas

Kyss mig igen så får du vad du vill

Han lade sig ner på marken och dog…
Som så många gånger förr. Den enda skillnaden var att det i början hade varit någon gång i månaden. Nu var det minst en gång om dagen.
Han visste att det var något fel på honom, men han kunde inte förstå vad det var. Han satt varenda morgon och varenda kväll och försökte få ihop pusselbitarna som utgjorde honom. Men det gick aldrig ihop. Det var alltid en bit som saknades. Själva grejen att en bit var borta var i sig ganska betydelselöst, det som gjorde det så jävligt var att han inte hade en aning om vilken bit det var.
Varenda dag blev det fel, det var något som inte stämde. Och eftersom han inte visste hur pusselbiten såg ut var det också omöjligt att leta efter den. Så istället lade han sig helt enkelt ner och dog.
Men så kom det någon och gav honom en lite knuff i sidan och han var tvungen att resa på sig, annars hotade någon att ringa polisen. Fyllecell är inte det bästa botemedlet mot döden. Det enda som var märkligt var att ingen förstod att han var död. Det var ingen som såg att han dog mer och mer för varje dag som gick. Och anledningen till att han dog var just de människor omkring honom som inte såg vad som hände. Varje litet krav, varje liten förväntning bröt ner honom långsamt och slutligen så hoppade han till bara av en liten vibration från telefonen. Hjärtklappningen satte igång och stressen fick honom att prata tre gånger så snabbt. Personen i telefonen blev irriterad och undrade om han hade bråttom. Han sa att han inte hade det men kunde ändå inte sluta prata så fort. Personen i telefonen blev ännu mer irriterad och markerade detta med ”jaja, skit samma. Vi kan väl höras sen eller nåt. Hejdå!” Det bultade i öronen och det tjöt i hans huvud. Plötsligt blev han matt i hela kroppen. Så blev han förlamad och lade sig ner på golvet och dog för åttiosjunde gången.

En mening, ett ord… det räcker. Man sätter sig i försvarsläge utan att ha en tanke på varför. Utan att man faktiskt märker det. Är det för att man inte håller med? För att man känner sig orättvist behandlad? Eller är det helt enkelt för att man någonstans är medveten om att det stämmer, stämmer till hundra procent, bara att man skäms. Man vill inte erkänna det för någon annan eller för sig själv.
Men det är inte det som är det konstigaste, det värsta är att man gör sig till en så otroligt liten människa. Genom att inte kunna erkänna sina fel och brister så blir man liten. Mindre och mindre för varje gång. Är det på grund av stoltheten? Är det därför det är så svårt att erkänna? Stoltheten är bara skit. Stoltheten är en täckmantel för att man är för feg för att erkänna sina fel och brister. Varför är det så svårt att bara säga förlåt? Man vet att man har gjort fel, man är så obehagligt medveten om detta faktum att det nästan gör fysiskt ont. Efter en stund av löjligt förnekande och patetiska försök att försvara sig så inser man att man har gjort fel. Men då har det gått så långt att man tappade sig själv på vägen och fortsätter blåsa upp sin egen illusion av människa trots att man inte har något fotfäste. Och plötsligt så är ingen intresserad av att ens försöka dra ner en på jorden längre. När man sedan plötsligt spricker och luften är slut så ligger man där på marken. Förödmjukad och sårad av sin egen uppblåsta stolthet. Och det gör ont… Det går inte ens att jämföra med den lilla smärtan som självinsikt ger dig i tre sekunder.

Tiden går så fort hela tiden...




(Men som misslyckas brutalt)

-       Vad har jag gjort för fel egentligen? Jag förstår inte…

-       För det första så var du aldrig…

-       Jo! Det var jag och vet du hur många gånger andra människor har gjort samma sak?

-       Men vad har det med saken att göra? Vi pratar ju om di…

-       Men du då? Har du aldrig gjort fel?!

-       Det är som sagt inte det som vi pratar om nu. Du frågar varför jag inte vill vara med dig, varför jag inte tycker om dig. Och jag känner att…

-       Vet du hur det känns för mig då? Vet du hur du får mig att känna?

-       Men nu har du vänt på hela situationen. I så många år har jag…

-       Det är inte på grund av mig! Det är på grund av alla andra. Alla runt omkring! Det är för att alla hatar mig och jobbar emot mig, för att de vill att du ska hata mig.

-       Men jag hatar dig inte. Förstår du inte? Jag känner mig bara bortglömd, lite försummad, kan du förstå d…

-       Vet du hur bortglömd jag känner mig då? Va?! Vet du hur försummad du får mig att känna mig?

-       Men snälla! Sluta avbryta. Du lyssnar ju inte på vad jag säge…..

-       Hahaha, herregud. Förstår du inte hur genomskinligt det är? Alla försöker lura dig. Det är för att vända dig emot mig. Du har blivit så otroligt manipulerad.

-       Men snälla! Jag är en vuxen människa med egna åsikter som vet vad jag tycker, inte på grund av någon an…

-       Skulle du säga att du är en bra människa? Att du har bra moral? Bra värderingar?

-       Självklart gör jag fel ibland, men jag jobbar självklart på att ha så bra värderingar som möjligt och leva efter min…

-       Så då tycker du alltså att du är en bra människa?

-       Jag är inte sämre än någon annan.

-       Jag tycker att du är en jättebra människa. Du kan uppnå precis det du vill. Lyckas med allt du företar dig. Jag ser att du kommer lyckas med stora saker i framtiden, bara du slutar lyssna på alla omkring dig. Du ser inte hur de lurar dig, skrattar bakom din rygg så som de gör med mig? Alla som betyder något för dig, de är falskt. Alltihop. Jag vill så gärna hjälpa dig, jag vill hjälpa dig att lyckas så länge vi kan börja om.

-       Jag vill inte börja om och jag klarar mig själv.

-       Det är inte som du tror. Det finns så mycket som du inte vet…

-       Men sluta! Kan du ta det med personen som du pratar om utan att lägga det på mina axlar! Jag vill inte veta!

-       Varför vill du inte veta? Jag tycker inte att det är mer än rätt att du har all fakta innan du väljer sida.

-       Men det handlar inte om att välja någon jävla sida! Det handlar om att… Jag vet faktiskt inte vad det handlar om, kan du bara sluta förgifta mitt huvud? Tack. Jag är så trött på hur du blundar för dig själv och dina felsteg. Så trött på hur din ”allierade” höjer dig upp till skyarna genom att smutskasta mig för att jag inte passar in i den påhittade ramen! Jag är så…

-       Det är inte jag som blundar, det är du! Vet du vad de som du talar så gott om, vet du vad de tycker? De är inte alls så goda människor som du tro…

-       Sluta! Jag är så trött på hur hon om och om igen trycker ner mig för hur jag ser ut, hur jag uttrycker mig. Jag är så trött på hur hon sätter en jävla gloria över ditt huvud och sen sitter där och flinar mot mig i sitt stora falska uppblåsbara luftslott. Det räcker med en nål så kommer hela skiten att explodera. Och även om det hade hänt och verkligheten hade lyckats springa ifatt så gäller det att hålla för öronen och blunda. Allt för att hålla illusionen vid liv. Ingenting är på riktigt hos er!

-       Du ska bara veta hur många fel dina närmsta har gjort. Allt som de har gjort och inte berättar. Du ska bara veta hur mycket jag har fått lida. Att allt är förstört mellan oss på grund av andra människor!

-       Det är förstört på grund av dig! Förstår du inte det? Jag skiter i alla andra. Men det är för sent. För sent för att bygga upp nya förtroenden. Det räcker nu. Det kommer aldrig att bli varken så som du hoppas eller som jag hoppas. Du är inte kapabel att uppfylla mina krav på hur du egentligen borde bete dig. Jag tänker inte be dig om att intressera dig längre. Det räcker nu! Jag tä…

-       Inte intresserar mig? Alla år som jag har hjälpt till. Alla år som jag har försökt och slitit för er skull! Är det inte värt någonting?

-       Hur ofta ringde du då?

-       Hur ofta ringde du?

-       Du lovade att komma när jag fyllde tolv, men det gjorde du inte.

-       Du kom inte när jag fyllde fyrtiotre!

-       Det är inte samma sak! Jag var ett barn!

-       Snälla, kan vi inte bara lösa det här. VI skakar hand och glömmer allt och börjar från början. Du förstår inte hur dåligt jag mår för det här, vilken sorg det är i mitt hjärta. Kan vi inte bara skaka hand och ta bort allt. Om vi skakar hand så försvinner det som om det aldrig varit där. Om vi skakar hand…

…så kan jag göra precis samma sak imorgon igen…