Morfar Har Berättat

Varför gör det så ont ibland? Så ont, så ont… Jag vet inte jag. Hur ska jag veta det? Du frågar om jag är blå. Jag svarar att jag tror det, det känns så…
Självklart frågar du mig varför. Det kan jag inte svara på. Jag frågar om du är blå. Först säger du nej. Efter ett tag säger du att du förresten är det. Men snarare lila än blå. Du säger det på engelska. Tar avstånd från det genom att använda ett annat språk. Självklart frågar jag dig varför. Det kan du inte svara på. Så där sitter vi och äter. Säger inte så mycket. Det behövs inte. Vi pratar ändå. En är blå och en är lila. Vi behöver aldrig säga så mycket. Oftast är det jag som pratar, du som fyller i. Jag som driver samtalet. Det har blivit så bara. Men det gör inget för vi får lika mycket sagt ändå. Det jag säger på tio minuter brukar du klara på två.
Så där sitter vi i alla fall. Idag driver jag inget samtal. Så vi konstaterar lite saker. Klagar på tv:n och sen är vi tysta. Så säger du något och jag håller med. Sen är vi tysta igen. Det är så skönt att kunna ha det så. Aldrig krystat. Aldrig tillgjort. Vi kan tala genom tystnaden, den är nästan mer givande än orden. I alla fall dagar som idag. När en är blå och en lila. Du kan vara väldigt svår ibland också, men det gör mig ingenting. Ibland behöver jag skrapa rejält på ytan för att få komma in, men det gör mig heller ingenting. För när du väl pratar så är det aldrig lösa ord. Och när jag pratar så lyssnar du alltid. Du kanske inte säger så mycket, men du lyssnar. Det räcker fint för mig.
Det är en väldigt speciell vänskap skulle jag vilja säga. För vi är olika på många sätt. Men det gör inte heller någonting. För blått och lila kan bli en väldig massa färger. Det räcker med tystnaden. Jag är glad för att du finns.