Mitt liv som morgonångest
God morgon på dig. Det är jag som är morgonångest. Jag är här för att ge dig ljuvlig hjärtklappning var morgon, och roar mig med att göra din själ rastlös i en passiv kropp. Jag njuter av att se hur du får små vackra svettpärlor vid hårfästet och hur jag förlamar din kropp samtidigt som du ligger och räknar klockans tickande och önskar att du kunde få den att gå snabbare. Desto mer du låter mig påverka, dess mer växer jag. Jag skrockar belåtet när du börjar trumma med fingrarna mot lakandet, utan att vara benägen att stiga ur sängen. Jag får dig att tänka på att du borde komma igång med körkortet, här börjar jag växa rejält. Sedan påminner jag dig om telefonräkningen som skulle betalas i onsdags. Och så hög den var! Hjärtat börjar slå och svettdropparna rullar långsamt ner från pannan. När tränade du senast egentligen? Varför har det gått så lång tid? Varför åt du den där glassen igår? Du har ju intalat dig själv att det var slut med godisätandet. Så godisförbudet varade bara i åtta timmar? Varför läste du inte klart boken igår som du ska ha läst idag? Hur ska du ha råd att flytta hemifrån egentligen? Tänk när du ska betala tillbaka lånet då? Hur höga är räntorna? Vet du det? Vad ska du ha för jobb i sommar? Samma som de senaste tre åren? Herregud vad tiden har gått fort! Snart är du dubbelt så gammal! Snart ska du skaffa familj! Snart ska du försörja en familj! Snart ska du bli pensionär! Vem ska ta hand om dig då? Snart blir du jättegammal! Snart dör du!
(Här tenderar jag att drabbas av hybris) Mitt offer har vid denna tid byggt upp en sådan enorm bubbla av ångest att jag har vuxit och tar mig till sist vatten över huvudet. När jag är framme vid snart dör du, har offret genomgått en rad olika känslostadier. Allt från rädsla till sorg till dödsångest. Men detta övergår så småningom till att bubblan spricker och offret drabbas av en likgiltighet som förintar mig. Offret tänker oftast att då är det ändå skit samma. Och känner att den lika gärna kan gå upp och sysselsätta sig med någonting och få något vettigt gjort istället för att lyssna på mig. Jag krymper och krymper och drar mig så småningom tillbaka, ner under kudden. Men tro mig, jag finns där imorgon bitti också. Det är jag som får dig att vakna.
