Morfar Har Berättat

Så plötsligt finns den där! Den smyger längs golvet, rinner längs väggarna och lurar under mattorna. Den smyger långsamt, så långsamt uppför soffkuddarna. Denna dryga, sega och trögflytande skapelse smyger sig nästan helst ljudlöst upp mot mitt huvud. Den närmar sig långsamt, långsamt. Den laddar, tar sats och tar ett djupt ljudlöst andetag. Jag sitter i min hemtrevliga ovisshet. Oviss om att något snart kommer att hända. Att något snart kommer ta hela mitt sinne och min kropp i besittning. Den förbereder sig noga och är mycket försiktig och så… HUGGER den till! Jag känner ingenting först, det är som ett obetydligt nålstick. Det känns lite konstigt men är borta lika snabbt som det högg. Så tar det någon minut innan den börjar verka. Huvudet känns segare. Ögonlocken tyngre. Livet tyngre. Läxorna förökar sig som små guppiefiskar. Framför mitt öga bygger alla måsten upp sig. Bygger ett helt torn och dess väldiga skugga täcker både mig och soffan. Kaffet känns meningslöst och musiken blir sorglig. Musiken blir tyst. Tystnaden spelar en sorglig liten melodislinga om och om igen. Jag är förlamad. Förlamad av allt och ingenting. Denna dryga massa har satt sig i huvudet och delar av sinnena dör. För stunden bara, men ändå. Perspektiven ändras och allt blir betydligt större men är trots detta svårare att nå. Det slutar med att jag sitter på detta sätt i fyrtio minuter innan jag är benägen att företa mig något som helst. Slutligen nyper jag mig i kinden och skriver detta.