Att vara vän med en sten


Det är egentligen dumt av mig att säga sten. För att göra den rättvisa borde jag säga älg. För det var vad den var. För mig. Cirka en meter lång och en meter bred. En kraftig gråsten med en stor brun fläck. Som jag brukade lägga två pinnar på. Men den var även…
En stor och kraftig älg! Ståtlig och vacker. Med stora fina horn och med ögon. Fina ögon. Ögon med ett djup. Å så fin den var. En riktigt god vän. Han bodde vid bäcken. I den lilla hemlighetsfulla skogen. I sex år pratade vi nästan varje dag. Om jag inte var sjuk eller om det var helg. Annars pratade vi alltid. Mest om alldagliga saker men även om mer seriösa ting. Egentligen så var det väl mest jag som pratade. Och han var så bra på att lyssna! Ibland berättade han om vad som hände i den hemlighetsfulla skogen. Om mossorna som alltid var så trötta, om fågeln som var olyckligt kär och sjöng så vackert… och om månen! Mest om månen. Han älskade månen. Hur gubben flyttade runt på den och alla hans olika ansiktsuttryck. Jag berättade om talen och orden. Om ensamhet och vänner. Om utanförskap och rivna morötter. Allt möjligt. Och vi var på samma nivå, vi var båda lite utanför och föredrog vår egen värld. Den som vi oftast delade. Den var full av levande äpplen och värme. I sex år, varje dag.

Jag räddade livet på honom en gång. Jag satt en eftermiddag på hans rygg och pratade om allt möjligt, när en klasskamrat kom förbi på cykel. Han frågade mig vad jag gjorde och jag sa som det var, att jag pratade med min älg. Då sa han att han skulle cykla på min dumma sten. Men jag sa att jag inte tänkte flytta mig en millimeter. Aldrig i livet. Man försvarar de man älskar. Han tyckte antagligen att jag var jättemärklig och trodde definitivt inte att jag menade allvar. Så han tog fart och började cykla rakt mot mig. Men jag satt kvar, förstenad av ilska. Så han cyklade på mitt ben. Det borde ha gjort ont. Men jag kände ingenting. Det var i det ögonblicket vi blev ett. Älgen och jag.

Efter sex år sågs vi inte dagligen längre, men vi pratade precis som vanligt de gånger vi sågs. Så en dag när jag passerade bäcken så var han borta! Mitt hjärta höll på att stanna och pulsen steg. Vart hade han tagit vägen?
Det visade sig att han låg två meter bort, på rygg. Han var alltså en jättestor gråsten. Jag undrade hur det gick med honom. Han sa att det var helt okej. Några män i orangea arbetskläder hade rullat bort honom en bit för att de skulle sätta upp någon form av räcke där han tidigare hade bott. Jag trodde inte alls på att han var okej. Han ville bara inte att jag skulle oroa mig. Men det spelade ingen roll. Orolig blev jag i alla fall. Nästa gång jag passerade bäcken i den hemlighetsfulla skogen hade de rullat ner honom i bäcken. Denna gång orkade han inte ens försöka övertyga mig om att han var okej. Jag hörde på att hans röst att den hela tiden var nära på att brista. All tidigare livsglädje han varit så mån om att skänka till mig var som bortblåst. Alla vackra historier om djuren i den hemlighetsfulla skogen och alla uppmuntrade ord han tröstat mig med när jag var ledsen, allt det kändes så otrolig avlägset. Han kämpade för varje ord. Jag sa att jag älskade honom. Han sa att han älskade mig. Sen blev han tyst.

Jag gick hemåt med gråten i halsen. I flera dagar kunde jag inget annat än att tänka på honom. Så jag lade mig under täcket och ville inte gå upp.

Nästa gång jag passerade bäcken i den hemlighetsfulla skogen så var det helt tyst. En stor gråsten låg mitt i bäcken och stannade upp allt vatten och alla grodyngel och tvingade dem att ta omvägar. Det var helt tyst. Han sa ingenting. Han var borta. För alltid.

Då helt plötsligt mindes jag en sak. Vår verklighet! Vår egen värld! Den som vi delade. Där hade jag inte varit på länge. Jag hade ju blivit några år äldre. Men jag bestämde mig för att återvända… bara för en stund. Och där var han. På samma plats som alltid. Med stora ståtliga horn som ingen unge hade möjlighet att sparka bort. Inga män i orangea arbetskläder kan nå oss här. Du och jag.

Så fort det finns något att berätta, eller så fort jag behöver prata med honom om något så återvänder jag dit. Och jag kan göra det närsomhelst. Han finns alltid där. I min egen verklighet. I vår egen. För alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0