Morfar Har Berättat

Det var en gång en liten liten man.
Som hade ett litet litet hjärta.
Han hade också små små känslor.
Så som avund, svartsjuka och bitterhet.
Han hade en liten liten trädgård.
Där det växte små små svarta rosor.
Och i den lilla lilla trädgården
fanns ett litet litet hus


Men där hade han svårt att få plats eftersom han var världens längsta man.

Nu räcker det, sa jag och skar en palsternacka mitt itu.
Jag orkar inte mer, sa jag när jag började skära loss små buketter av blomkålen.
Ett utmärkt exempel på hur det inte borde vara, sa jag och fastnade med kniven i mitten av rödbetan.
Den är inte kokt än sa du.
Nehej, inte kokt nej. Men det var den för ett tag sen. Nu har den stelnat igen.
Kniven sitter fast i rödbetan, sa jag och tonläget var ett mycket irriterat sådant.
Ett irriterat tonläge och en jävligt irriterande rödbeta.
Inga bra ingredienser för en god soppa. Nej här kokas inga goda soppor ska du veta!
Så drog jag kniven ur rödbetan och skar mig i handflatan.
Det var svårt att se om det var blod på kniven, eller om det bara var rödbetan.
Ont gjorde det i alla fall. Ont som bara den.
Men det var för sent. Olyckan skedd. Tyvärr. Blod på handen och en förstörd rödbeta.
Så det kan gå.
Den var kokt för ett tag sen. Men den har stelnat.
Varför skar jag inte då för? Det hade underlättat otroligt mycket.
Alla vet att en rödbeta inte går att koka två gånger.
En palsternacka däremot. Den går att koka hur många gånger som helst.
Och blomkålen med sina små mesiga buketter... Ja, den spelar bara svår.

Det slog mig häromdagen...
Eller egentligen var klockan knappt sju på morgonen och det var två timmar kvar till det att klockan skulle ringa. Då kommer jag att  tänka på det märkliga faktum att så många människor verkar tycka om att prata om att de inte tycker om att prata om vissa saker. Det är intressant.
Att bygga sin egen karaktär och göra sin egen person extra personlig genom att prata om att man inte tycker om att prata om vissa saker istället för att vara tyst från första början. Exempel.
Jag tycker inte om mitt hårfäste, jag tycker inte heller om att prata om mitt hårfäste. Men jag tycker uppenbarligen väldigt mycket om att prata om att jag inte tycker om att prata om mitt hårfäste...
EFTERSOM JAG HAR SPENDERAT DE SENASTE FEM MINUTERNA ÅT ATT PRATA OM ATT JAG INTE TYCKER OM ATT PRATA OM MITT HÅRFÄSTE.




Exempelvis Jude Law... Han tycker antagligen inte om att prata om sitt hårfäste. Men han tycker säkert om att prata om att han inte tycker om att prata om sitt hårfäste.

Ja... Det är värt en tanke.

Det var tidig sommar -08. Studentfester och mottagningar avlöste varandra. Solen sken och i kroppen rusade alla känslor, och förväntningarna för framtiden pirrade i magen. Fåglarna kvittrade och luften var lätt att andas. Överallt på stan hörde man studenters glada rop och man hade lagt alla sina sparpengar på en studentmössa. Häcken utanför fönstret hade blivit grön över en natt och blommorna i rabatten hade fortfarande många soliga dagar att se fram emot innan de till hösten skulle få frysa ihjäl och bytas ut mot gamla cigarettfimpar.


Det var den 31 maj. Utomjordingen skulle själv ta studenten sju dagar senare och alla förväntningar gjorde lätt att man hade lite svårt att sova och inte åt riktigt lika bra som vanligt. Utomjordingen hade dessutom bara tre dagar tidigare fått ta bort sin tandställning vilket ledde till en fullkomligt obeskrivbar glädje. Hemma planerades den kommande studentmottagningen med minipizzor, gula tomater och rabarberpajer med ekströms vaniljsås. Rödvin skulle inhandlas och trädgårdsmöbler skulle lånas.

Men denna dag vi befinner oss på var någon annans studentdag. Det var utomjordingens barndomskompis som hade tagit studenten. Barndomskompisen var på mycket gott humör och hade ,till skillnad från resten av alla studenter i göteborg, haft relativt god koll på sin alkoholkonsumtion. Utomjordingen och utomjordingens mor befann sig på denna mottagning där det serverades hemmagjord broccolipaj och almondekaka. Det var mycket människor och det skrattades och skålades. Med tanke på alla intryck och känslor hade det blivit lite för lite mat de senaste dagarna och idag var tyvärr inget undantag. Derämot slank två glas vin lätt ner till fjärilarna i magen. Värt att nämnas är att utomjordingens mor hade gått och satt sig vid ett annat bord och utomjordingen kände att det var dags att socialisera sig lite och kanske knyta lite nya trevliga kontakter.


Vid utomjordingens bord satt en tjej som var några år äldre och jobbade på ett café. Hon var lite halv-estetisk och gav intryck av att vara en avslappnad och allmänt skön person. Utomjordingen försökte inleda ett samtal och ville gärna visa att även hon var en halv-estetisk, avslappnad och allmänt skön person. Detta är det absolut största misstag man kan göra när man vill ge ett bra första intryck av sig själv till andra. Hon gjorde ett par tafatta försök till att få igång ett samtal men lyckades gång på gång lägga fällben för sig själv. ("Jaha, vad kul.. du tycker också om musik ja..." "Jaha, du såg den där filmen på svt.. ja den var jättebra! Eller jag somnade efter tio minuter men jag läste om den och den verkade jättebra..." " Jaha, medlem i amnesty, vad häftigt... Det hade jag också tänkt bli.." "Gillar du också broccoli?".) Alla dessa uttalanden var kombinerade med ett fånigt flin som blivit resultatet av att hon de senaste två åren gått runt med ihoppressad mun för att dölja den mindre charmerande metallen i munnen.

Dessa misslyckade försök ledde till att vinet som stod lätt till hands slank ner genom munnen med det fåniga flinet som bara växte och växte. Den halv-estetiska, avslappnade och allmänt sköna café tjejen tog sin tillflykt från den märkliga utomjordningen med stora tänder till den tredje personen som satt vid bordet med den somriga vaxduken och klämmor i form av citroner. Den tredje personen var bardomsvännens pojkvän. En mycket intellektuell filosofistudent. Han berättade för den halv-estetiska, avslappnade och allmänt sköna café tjejen att han skulle plugga psykologi till hösten samtidigt som han lyckas uppvisa ett vokabulär som tyder på hur extremt intelligent han är.


Utomjordingen försöker lite smidigt ta sig in i samtalet samtidigt som hon ser hur modern i ögonvrån försöker hinta om att hon har läppstift på den högra framtanden. Vinet gör att hon börjar känna sig varm och kinderna har vid det här laget blivit minst sagt rödblossiga. Utomjordingen snappar upp ett samtal angående en liten dikt som barndomsvännens pojkvän har skrivit till barndomsvännen. Lite rödmosigt försöker hon så avslappnat som möjligt fråga om hon får läsa den. Det får hon... Den är fantastisk, övermänsklig och ytterst imponerande. Utomjordingen får en snilleblixt. Hon har kännt sig något felplacerad hittils och gett ett helt fel intryck av sig själv på grund av en desperat strävan efter att ge ett helt rätt intryck av sig själv. Hon ser sin chans. Visst att de sitter och funderar på vad denna märkliga utomjording med rödvin på den högra framtanden faktiskt har att göra vid det här bordet, det är okej, det är aldrig för sent att få folk att ändra uppfattning om en själv. Och vad fungerar inte bättre än att ge en riktigt trevlig komplimang. En riktigt klockren komplimang som inte bara visar hur imponerad man är av någon annan utan även hur man själv spelar på samma plan eftersom man verkligen förstår. Utomjordingen låtsas läsa igenom dikten extra noga och ser för sig hur hon med ett smakfullt glas rödvin i handen, nickar lite för sig själv och verkligen förstår, är en del av dem. Hon funderar på hur hon ska formulera sig så bra som möjligt, hur hon i detta enda utlåtande ska få dem att förstå att även hon är extemt intellektuellt utvecklad. Hon tar sats, andas in, vänder sig mot barndomsvännens pojkvän och utbrister


"WOW! HAR DU GJORDIT DEN?????"

Bla bla bla.
....Blaaaa

Bla bla bla bla blaaaaa

......(blaaaa)

Blabbbbblaaaallll

Blablablablablala

lalalalalalalal (blablaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
Blåla
Blablablabla

Bla&BLa
BLABLABLABLABLABLABLABLABLAAAAAAA



?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen...
Det är väldigt intressant tycker jag.
(Inte det att jag kom att tänka på något utan vad jag kom att tänka på)
Jag tänkte på en blogg. På ett inlägg.
Jag skrev det några dagar tidigare och tyckte att det var så otroligt jävla bra.
Kreativt och tankeväckande som bara den.
Jag var ganska stolt...
Men så vaknade jag en morgon några dagar senare och läste igenom det jag hade skrivit.
Och då var det helt plötsligt dåligt. Elller, inte dåligt... Det var fruktansvärt!
Stoltheten förvandlades till skam, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag hade kunnat vara så stolt över detta...


Märkligt hur man kan ändra sig så. Svart eller vitt. Bara sådär.
Det är ungefär som att älska pannkakor (vilket är svårt att inte göra)
Och sen en dag vakna upp och tänka "Pannkakor... Fan vad äckligt!" "Pannkakor med fikonmarmelad... Fy i helvete!" Märkligt, om det nu alltid tidigare varit det bästa man visste.
Det nästan allra värsta är när man är stolt över sig själv för att man är övertygad om att man lhar yckats beröra människor. Det är ju så med att skriva seriösa saker, det är en otoligt känslig balansgång. Antingen så blir det bara tomma meningslösa ord, eller så blir det klyschigt och astöntigt. Ska man välja mellan dessa så är tomma ord att föredra. Då kan man iallafall låtsas att de tomma orden har en mening som är för avancerad för en vanlig dödlig, och då kan man helt enkelt låtsas att man är mer intellektuellt utvecklad än alla andra. Faran är att detta kan vara något som lätt blir genomskådat vilket oftast leder till att man blir klassad som en idiot iallafall. Sedan när man dessutom i en känslig och "tankeväckande" dikt har stavat fel, då rasar allt.

Man får helt enkelt ta och erkänna att man är en idiot från första början.

Långsamt lunkar du fram längs vägen

Och försöker leva upp till sägnen

Att en busschaufför en busschaufför

Det är en man med glatt humör

Men du är endast en buss och ingen bryr sig om dig

Du är gjord av plåt och full av klotterspray

Vid varje hållplats hörs en suck så stor och tung

Förbi kör en posche, en vägens kung

Och du en luffare som jobbar för andras skull

Kämpar för att så småningom falla omkull

Som du har slitit och som du har burit

Det enda vi har gjort är att vi skurit

upp dina säten och klottrat på ditt tyg

Och stackars dig som är så blyg

Aldrig bad om något i gengäld, inget ville du ha

Förutom att någon gång få höra hur bra

Du kör och hur bra du bär

Och den lastbilen som du höll så kär

Alltid var du full av folk, smutsig och ful

Och hon var så vacker och ren och gul

Med wunderbaums och tärningar

En gul lastbil med målade vingar

Och du var endast en siffra i mängden

Och även ganska kort i längden

Dragspel du saknade så innerligt

Men aldrig annat än nya kortläsare fick

Så än idag du kör fram och tillbaka i regn och snö

För att en dag ensam på tippen få dö 

Hela mitt liv bodde och levde jag i en kokosnöt.
Det var trångt och mörkt.
I synnerhet på morgonen när jag skulle raka mig.
Men vad som plågade mig mest var att jag saknade möjlighet att komma i kontakt med yttervärlden. Om inte någon av en händelse hittade kokosnöten och knäckte den, så var jag ju dömd att leva hela mitt liv inne i nöten och kanske också att dö där.
Jag dog inne i kokosnöten.
Några år efter min död hittade man kokosnöten, knäckte den och fann mitt förkrympta skelett inuti.
"Vilken olycka!", sa man.
"Om vi bara hade funnit den tidigare..."
"Då hade vi kanske kunnat rädda honom."
"Kanske finns det fler innestängda..."
"Som vi hinner rädda."
Sa man och började hamra sönder varenda kokosnöt inom räckhåll.
Lönlöst! Meningslöst! Bortkastad tid!
En människa som bor och lever i en kokosnöt! Sådant inträffar en gång på millionen!

Men jag har en svåger, som fortfarande bor och lever i ett ekollon.

/ Ingemar Leckius

Det ligger en skruv på mitt golv.

En ganska STOR skruv.

Jag har registrerat den varje gång jag går förbi.

Den har legat där i åtta dagar nu, det var sist jag dammsög.

Så jag tänker att jag borde dammsuga.

Jag dammsuger inte.

Jag tänker att jag får skärpa mig. Bara ta fram dammsugaren och dammsuga. Jag har faktiskt en pojkvän som är allergisk mot damm…

Jag dammsuger inte.

Dagen efter stiger jag upp ur sägen och sätter fart mot köket för att äta något.

Jag känner skruven under foten. Jag lyfter på foten och tittar på skruven. Jag registrerar skruven och tänker på det faktum att jag registrerar skruven. Jag plockar inte upp den.

Jag börjar koka kaffe och skär tomat att lägga på min hemmagjorda fralla gjord på graham och linfrön med leverpastej.

Jag tänker på skruven hela tiden.

Jag tar en dusch och klär på mig. Jag sminkar mig och packar ner mina böcker i väskan. Jag tar på mig jackan och skorna och går ut. Jag sätter mig på bussen och åker till skolan.

Jag tänker på skruven hela tiden.

Jag lyssnar på en föreläsare som talar om versmått. Jag hör inte ett ord.

Jag tänker på skruven.

Jag åker hem och tar upp en bok jag måste läsa klart till på onsdag. Jag läser nittio sidor. Jag tar inte in ett ord.

Jag tänker på skruven.

Jag går in i mitt rum och ser på den. Där ligger den. Den ser på mig. Jag går förbi den. Trampar på den med vilje.  Lägger mig på sängen.

Jag tänker på skruven.

Jag tänker på att jag någon gång måste plocka upp den. Att den inte kan ligga där för all framtid. Jag undrar var den kommer ifrån? Har jag tappat den? Är detta den omtalade ”har du en skruv lös?” som man har fått höra så många gånger? Är det verkligen den skruven? Har den äntligen lossnat? Är det därför det känns så otroligt ansträngande att faktiskt plocka upp den?

Jag ligger i sängen och tittar på den. Skruven. Jaha, där är den. Skruven…

Jag ger den mänskliga känslor. Jag tänker att den är ond. Den har alltid varit lös. Med vilje.

Jag börjar hata den. Av hela mitt hjärta. Jag försöker förinta den med blicken. Jag kämpar och fokuserar blicken så hårt att jag börjar svettas innan jag inser att jag inte besitter en sån förmåga. Jag hatar den. Jävlaskruvfan. Jävlaidiotskitskruv. Dra åt helvete ditt skruv-as.

Jag tänker på skruven.

Kanske är det för att jag tycker om att hata den.

Den ligger kvar än…

Solen har gått ner för längesedan, självklart… det är ju vinter

Det är vinter och mörkret är mörkare än annars, det är kallt och allting står still

Kylan känns kallare än förr, Inte en enda har knackat på min dörr

Och alla inhumana nyheter kryper under skinnet, innan man hinner se upp

Och inte ens den bästa musiken kan tillfredställa själen

För det är vinter och allt står bara still

Inte ens den finaste munnen kan få mig att andas

Kyss mig igen så får du vad du vill

Han lade sig ner på marken och dog…
Som så många gånger förr. Den enda skillnaden var att det i början hade varit någon gång i månaden. Nu var det minst en gång om dagen.
Han visste att det var något fel på honom, men han kunde inte förstå vad det var. Han satt varenda morgon och varenda kväll och försökte få ihop pusselbitarna som utgjorde honom. Men det gick aldrig ihop. Det var alltid en bit som saknades. Själva grejen att en bit var borta var i sig ganska betydelselöst, det som gjorde det så jävligt var att han inte hade en aning om vilken bit det var.
Varenda dag blev det fel, det var något som inte stämde. Och eftersom han inte visste hur pusselbiten såg ut var det också omöjligt att leta efter den. Så istället lade han sig helt enkelt ner och dog.
Men så kom det någon och gav honom en lite knuff i sidan och han var tvungen att resa på sig, annars hotade någon att ringa polisen. Fyllecell är inte det bästa botemedlet mot döden. Det enda som var märkligt var att ingen förstod att han var död. Det var ingen som såg att han dog mer och mer för varje dag som gick. Och anledningen till att han dog var just de människor omkring honom som inte såg vad som hände. Varje litet krav, varje liten förväntning bröt ner honom långsamt och slutligen så hoppade han till bara av en liten vibration från telefonen. Hjärtklappningen satte igång och stressen fick honom att prata tre gånger så snabbt. Personen i telefonen blev irriterad och undrade om han hade bråttom. Han sa att han inte hade det men kunde ändå inte sluta prata så fort. Personen i telefonen blev ännu mer irriterad och markerade detta med ”jaja, skit samma. Vi kan väl höras sen eller nåt. Hejdå!” Det bultade i öronen och det tjöt i hans huvud. Plötsligt blev han matt i hela kroppen. Så blev han förlamad och lade sig ner på golvet och dog för åttiosjunde gången.

En mening, ett ord… det räcker. Man sätter sig i försvarsläge utan att ha en tanke på varför. Utan att man faktiskt märker det. Är det för att man inte håller med? För att man känner sig orättvist behandlad? Eller är det helt enkelt för att man någonstans är medveten om att det stämmer, stämmer till hundra procent, bara att man skäms. Man vill inte erkänna det för någon annan eller för sig själv.
Men det är inte det som är det konstigaste, det värsta är att man gör sig till en så otroligt liten människa. Genom att inte kunna erkänna sina fel och brister så blir man liten. Mindre och mindre för varje gång. Är det på grund av stoltheten? Är det därför det är så svårt att erkänna? Stoltheten är bara skit. Stoltheten är en täckmantel för att man är för feg för att erkänna sina fel och brister. Varför är det så svårt att bara säga förlåt? Man vet att man har gjort fel, man är så obehagligt medveten om detta faktum att det nästan gör fysiskt ont. Efter en stund av löjligt förnekande och patetiska försök att försvara sig så inser man att man har gjort fel. Men då har det gått så långt att man tappade sig själv på vägen och fortsätter blåsa upp sin egen illusion av människa trots att man inte har något fotfäste. Och plötsligt så är ingen intresserad av att ens försöka dra ner en på jorden längre. När man sedan plötsligt spricker och luften är slut så ligger man där på marken. Förödmjukad och sårad av sin egen uppblåsta stolthet. Och det gör ont… Det går inte ens att jämföra med den lilla smärtan som självinsikt ger dig i tre sekunder.

Tiden går så fort hela tiden...




(Men som misslyckas brutalt)

-       Vad har jag gjort för fel egentligen? Jag förstår inte…

-       För det första så var du aldrig…

-       Jo! Det var jag och vet du hur många gånger andra människor har gjort samma sak?

-       Men vad har det med saken att göra? Vi pratar ju om di…

-       Men du då? Har du aldrig gjort fel?!

-       Det är som sagt inte det som vi pratar om nu. Du frågar varför jag inte vill vara med dig, varför jag inte tycker om dig. Och jag känner att…

-       Vet du hur det känns för mig då? Vet du hur du får mig att känna?

-       Men nu har du vänt på hela situationen. I så många år har jag…

-       Det är inte på grund av mig! Det är på grund av alla andra. Alla runt omkring! Det är för att alla hatar mig och jobbar emot mig, för att de vill att du ska hata mig.

-       Men jag hatar dig inte. Förstår du inte? Jag känner mig bara bortglömd, lite försummad, kan du förstå d…

-       Vet du hur bortglömd jag känner mig då? Va?! Vet du hur försummad du får mig att känna mig?

-       Men snälla! Sluta avbryta. Du lyssnar ju inte på vad jag säge…..

-       Hahaha, herregud. Förstår du inte hur genomskinligt det är? Alla försöker lura dig. Det är för att vända dig emot mig. Du har blivit så otroligt manipulerad.

-       Men snälla! Jag är en vuxen människa med egna åsikter som vet vad jag tycker, inte på grund av någon an…

-       Skulle du säga att du är en bra människa? Att du har bra moral? Bra värderingar?

-       Självklart gör jag fel ibland, men jag jobbar självklart på att ha så bra värderingar som möjligt och leva efter min…

-       Så då tycker du alltså att du är en bra människa?

-       Jag är inte sämre än någon annan.

-       Jag tycker att du är en jättebra människa. Du kan uppnå precis det du vill. Lyckas med allt du företar dig. Jag ser att du kommer lyckas med stora saker i framtiden, bara du slutar lyssna på alla omkring dig. Du ser inte hur de lurar dig, skrattar bakom din rygg så som de gör med mig? Alla som betyder något för dig, de är falskt. Alltihop. Jag vill så gärna hjälpa dig, jag vill hjälpa dig att lyckas så länge vi kan börja om.

-       Jag vill inte börja om och jag klarar mig själv.

-       Det är inte som du tror. Det finns så mycket som du inte vet…

-       Men sluta! Kan du ta det med personen som du pratar om utan att lägga det på mina axlar! Jag vill inte veta!

-       Varför vill du inte veta? Jag tycker inte att det är mer än rätt att du har all fakta innan du väljer sida.

-       Men det handlar inte om att välja någon jävla sida! Det handlar om att… Jag vet faktiskt inte vad det handlar om, kan du bara sluta förgifta mitt huvud? Tack. Jag är så trött på hur du blundar för dig själv och dina felsteg. Så trött på hur din ”allierade” höjer dig upp till skyarna genom att smutskasta mig för att jag inte passar in i den påhittade ramen! Jag är så…

-       Det är inte jag som blundar, det är du! Vet du vad de som du talar så gott om, vet du vad de tycker? De är inte alls så goda människor som du tro…

-       Sluta! Jag är så trött på hur hon om och om igen trycker ner mig för hur jag ser ut, hur jag uttrycker mig. Jag är så trött på hur hon sätter en jävla gloria över ditt huvud och sen sitter där och flinar mot mig i sitt stora falska uppblåsbara luftslott. Det räcker med en nål så kommer hela skiten att explodera. Och även om det hade hänt och verkligheten hade lyckats springa ifatt så gäller det att hålla för öronen och blunda. Allt för att hålla illusionen vid liv. Ingenting är på riktigt hos er!

-       Du ska bara veta hur många fel dina närmsta har gjort. Allt som de har gjort och inte berättar. Du ska bara veta hur mycket jag har fått lida. Att allt är förstört mellan oss på grund av andra människor!

-       Det är förstört på grund av dig! Förstår du inte det? Jag skiter i alla andra. Men det är för sent. För sent för att bygga upp nya förtroenden. Det räcker nu. Det kommer aldrig att bli varken så som du hoppas eller som jag hoppas. Du är inte kapabel att uppfylla mina krav på hur du egentligen borde bete dig. Jag tänker inte be dig om att intressera dig längre. Det räcker nu! Jag tä…

-       Inte intresserar mig? Alla år som jag har hjälpt till. Alla år som jag har försökt och slitit för er skull! Är det inte värt någonting?

-       Hur ofta ringde du då?

-       Hur ofta ringde du?

-       Du lovade att komma när jag fyllde tolv, men det gjorde du inte.

-       Du kom inte när jag fyllde fyrtiotre!

-       Det är inte samma sak! Jag var ett barn!

-       Snälla, kan vi inte bara lösa det här. VI skakar hand och glömmer allt och börjar från början. Du förstår inte hur dåligt jag mår för det här, vilken sorg det är i mitt hjärta. Kan vi inte bara skaka hand och ta bort allt. Om vi skakar hand så försvinner det som om det aldrig varit där. Om vi skakar hand…

…så kan jag göra precis samma sak imorgon igen…