Morfar Har Berättat

Så plötsligt finns den där! Den smyger längs golvet, rinner längs väggarna och lurar under mattorna. Den smyger långsamt, så långsamt uppför soffkuddarna. Denna dryga, sega och trögflytande skapelse smyger sig nästan helst ljudlöst upp mot mitt huvud. Den närmar sig långsamt, långsamt. Den laddar, tar sats och tar ett djupt ljudlöst andetag. Jag sitter i min hemtrevliga ovisshet. Oviss om att något snart kommer att hända. Att något snart kommer ta hela mitt sinne och min kropp i besittning. Den förbereder sig noga och är mycket försiktig och så… HUGGER den till! Jag känner ingenting först, det är som ett obetydligt nålstick. Det känns lite konstigt men är borta lika snabbt som det högg. Så tar det någon minut innan den börjar verka. Huvudet känns segare. Ögonlocken tyngre. Livet tyngre. Läxorna förökar sig som små guppiefiskar. Framför mitt öga bygger alla måsten upp sig. Bygger ett helt torn och dess väldiga skugga täcker både mig och soffan. Kaffet känns meningslöst och musiken blir sorglig. Musiken blir tyst. Tystnaden spelar en sorglig liten melodislinga om och om igen. Jag är förlamad. Förlamad av allt och ingenting. Denna dryga massa har satt sig i huvudet och delar av sinnena dör. För stunden bara, men ändå. Perspektiven ändras och allt blir betydligt större men är trots detta svårare att nå. Det slutar med att jag sitter på detta sätt i fyrtio minuter innan jag är benägen att företa mig något som helst. Slutligen nyper jag mig i kinden och skriver detta.

Det är svårt att säga ibland, vad det är som verkligen betyder något

Det är svårt att säga ibland, vad det är som egentligen spelar någon roll

Och det slår så hårt när känslorna kommer tillbaka

Och det slår så hårt när det blir tomt

För överallt finns ingenting

I tomheten finns livet

Och överallt hör vi tystnaden

Släpandes i löpande skor bakom oss

Framför finns allt som var bakom

Och innanför gömmer sig det yttre

Är det konstigt att man inte förstår när allt är så lätt?

”Fan! Det går ju inte!” Ryter hon och slår handen i skrivbordet. ”Vad är det för fel på mig? Allvarligt talat, det står helt still i huvudet!” Hon ställer sig upp. Hur ser hon ut egentligen? I spegeln är det ett utslitet och fult ansikte med stora blåa ringar runt ögonen som bittert stirrar tillbaka. I flera dagar har hon suttit, och som hon har kämpat. Men hon har i stort sett inte kommit någon vart överhuvudtaget. Hon kokar. Ångesten ligger och trycker i bröstet och andningen blir allt tyngre. Hon har läst, hon har läst allt flera gånger till och med. Men varför står det still? Hon får inte fram ett skit. Hon är duktig annars. Det brukar gå bra. Det är inget speciellt som har hänt. Hon mår inte dåligt. Hon är inte ledsen. Livet flyter på som vanligt. Men hon kommer ingen jävla vart. Spegelbilden flinar skadeglatt år hennes olycka. Hon har alltid haft på känn att spegelbilden är ond. Kaffekopparna belamrar skrivbordet tillsammans med ett antal smörgåspapper. Datorn ser på henne och ler. Här har du inget att göra säger den. Dra åt helvete! Tänker hon. Vad ska hon ta sig till? Tidspressen gör sig mycket tydlig i klockslagen från uret på väggen. Hon ser på den. 32 timmar har hon på sig. Svettpärlorna tränger sig långsamt fram i hårfästet. Vad är problemet? Hon är inte hungrig, hon är inte ledsen, hon är inte arg, hon är ingenting! Var är orden? Var är de kvicka och smarta formuleringarna? Var är hennes klockrena jag? Hon ställer sig upp och skriker. Skriker jättehögt. Mamma kommer in i rummet. Hon skriker ännu högre. Mamma går ut ur rummet. Hon slänger en kaffekopp i vägen och den går i tjugofyra bitar. När hon tänker på dammsugaren blir hon ännu argare. Plötsligt så lägger det sig. Allt blir tyst och energin är död. Det rinner gammalt kaffe på väggen och trycket lättar i luften. Hon sätter sig vid datorn och skriver den bästa uppsatsen hon någonsin har skrivit.