Morfar Har Berättat

Långsamt går tiden, men ändå så fort.

Och helt plötsligt så stannar allting till och hösten tar vid.

Då sitter han där och ser ut på de röda färgerna.

Alla träd brinner och gräset dör långsamt men behagligt.

Han ser sig modstulen i spegeln och går ut.

Han gör sig så osynlig det bara går.

Människor som går förbi ser på den besynnerlige mannen.

Vem är han? Undrar de och återgår till livets mysterium.

Mannen har ett mysterium.

Precis som oss andra, han vet bara inte om det än.

Han kan inte sluta fascineras av hösten och ensamheten den bringar.

Sorglös och vacker men ändå, så full av insikt.

Insikten ligger i luften och berättar för honom att han är ensam.

Han torkar en tår, det är hans födelsedag idag.

Tåren försvinner in i tröjarmen och sugs upp av den mjuka bomullen.

En björk gratulerar honom hjärtligt och han lyfter på hatten till tack.

Så köper han en kopp kaffe i pappmugg och en nybakad kanelbulle.

En fin present, rinnande solsken och en varm och mjuk smak av kardemumma.

Kanel och pärlor av socker.

En buske gratulerar honom och han höjer pappmuggen till tack.

Ett äldre par går förbi och skakar på huvudet åt den tokige mannen.

Sådana borde man spärra in!

Han gör sig osynlig igen, obehagligt medveten om att han inte passar in.

Orden hugger i hans själ och han gråter en skvätt.

Så tar han en klunk solsken, det värmer.

Och bullen är mjuk och snäll i munnen.

Då ler han och snörvlar bort de sista tårarna.

Ja, är det så illa? Hela hösten säger grattis.

Och trots att han är ensam så finns det något där.

Något som säger grattis på födelsedagen.

Något han valde att se.

God morgon på dig. Det är jag som är morgonångest. Jag är här för att ge dig ljuvlig hjärtklappning var morgon, och roar mig med att göra din själ rastlös i en passiv kropp. Jag njuter av att se hur du får små vackra svettpärlor vid hårfästet och hur jag förlamar din kropp samtidigt som du ligger och räknar klockans tickande och önskar att du kunde få den att gå snabbare. Desto mer du låter mig påverka, dess mer växer jag. Jag skrockar belåtet när du börjar trumma med fingrarna mot lakandet, utan att vara benägen att stiga ur sängen. Jag får dig att tänka på att du borde komma igång med körkortet, här börjar jag växa rejält. Sedan påminner jag dig om telefonräkningen som skulle betalas i onsdags. Och så hög den var! Hjärtat börjar slå och svettdropparna rullar långsamt ner från pannan. När tränade du senast egentligen? Varför har det gått så lång tid? Varför åt du den där glassen igår? Du har ju intalat dig själv att det var slut med godisätandet. Så godisförbudet varade bara i åtta timmar? Varför läste du inte klart boken igår som du ska ha läst idag? Hur ska du ha råd att flytta hemifrån egentligen? Tänk när du ska betala tillbaka lånet då? Hur höga är räntorna? Vet du det? Vad ska du ha för jobb i sommar? Samma som de senaste tre åren? Herregud vad tiden har gått fort! Snart är du dubbelt så gammal! Snart ska du skaffa familj! Snart ska du försörja en familj! Snart ska du bli pensionär! Vem ska ta hand om dig då? Snart blir du jättegammal! Snart dör du!

(Här tenderar jag att drabbas av hybris) Mitt offer har vid denna tid byggt upp en sådan enorm bubbla av ångest att jag har vuxit och tar mig till sist vatten över huvudet. När jag är framme vid snart dör du, har offret genomgått en rad olika känslostadier. Allt från rädsla till sorg till dödsångest. Men detta övergår så småningom till att bubblan spricker och offret drabbas av en likgiltighet som förintar mig. Offret tänker oftast att då är det ändå skit samma. Och känner att den lika gärna kan gå upp och sysselsätta sig med någonting och få något vettigt gjort istället för att lyssna på mig. Jag krymper och krymper och drar mig så småningom tillbaka, ner under kudden. Men tro mig, jag finns där imorgon bitti också. Det är jag som får dig att vakna.

Ska jag vara helt ärlig mot dig? Ska jag berätta precis vad jag tänker på? Lovar du att inte säga det till någon? Kan du hålla en hemlighet?

Jag önskar att jag var något annat. Jag önskar att jag hade en annan färg. Jag önskar att jag hade en annan form. Jag önskar att jag hade andra vänner. Jag önskar mig ett annat liv. Inte direkt saker som jultomten kan fixa.

Jag ska ge dig en liten inblick. En liten bara, jag är inte direkt kapabel till något mer.( Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

 

Det är tisdag morgon, klockan är åtta och trettiotvå. Bengt-Åke kommer inhasandes i köket, iklädd sina fyrtio år gamla tofflor och en grå, dassig morgonrock som luktar gammal cigarr och sur konjak. Det är för övrigt vad han luktar annars också. Jämt och ständigt.
Exakt två minuter och tjugosju sekunder senare, kommer hans otroligt deprimerande fru Britt-Marie inhasandes i köket hon också. En kvinna som för mycket längesedan sett livets fina dagar (om hon någonsin har gjort det då vill säga…) Hon har stora gulbruna påsar under ögonen och en kraftigt söndertvättad permanent i sitt gråa hår med lätt blåa nyanser om man tittar noga. Även hon besitter sin makes minst sagt fantastiska odör. Även hon bär tofflor. Dessa tofflor som förr i världen varit tufsiga och rosa (precis som små moln), har blivit förgiftade av hennes gulnande fötter och hasandet mot golvet runt omkring i huset. Det känns (som du kanske kan tänka dig) väldigt avlägset att dessa tofflor i storlek trettiosjuonhalv någon gång har varit i närheten av att se ut som små rosa moln.

Bengt-Åke ryter på ett ytterst charmigt sätt att dagens GP inte ligger i brevlådan. Britt-Marie besvarar honom med ett flin som får mig att tänka på en hyena jag såg på tv en gång, och som även ger en glimt av hennes gula och sönderrökta tänder. Sedan mumlar hon att GP inte kommer alls eftersom det är någon form av ledig/helig/icke-arbetsam/extremt röd- dag.  Något i den stilen. Jag förstår inte riktigt denna del av konversationen, (jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare).

Min placering i köket är mitt emellan brödrosten och bakmaskinen (oväntat!) som blivit använd en gång. (Och det var inte ens till varken bullar eller bröd, utan ett misslyckat försök till Marguaritas…, hur detta nu stavas. Stackars bakmaskinen.) Brödrosten är en gammal röd stackare som det bara går att rosta en tunn skiva i taget i. Ska den få någon form av färg så får den ligga i tre och en halv minut. Vilket betyder att man måste rosta den tre och en halv gång, och den halva gången måste man vara noggrann så den inte blir bränd. Tror du att de äckliga människorna blir glada när de ska rosta? Men snåla som de är, så har de istället för att köpa en ny brödrost, bestämt sig för att helt och hållet bojkotta detta med att rosta.

All köksinredning är djupt deprimerad. Fläkten hade en teori om att det kunde vara kaklet med päron på, som var boven i dramat. Tårtspaden som faktiskt är av äkta silver, (tro det eller ej) hade istället en teori om att det skulle vara kylskåpets fel. Men kylskåpet tog väldigt illa vid sig av detta uttalande och påstod att om det skulle vara hans fel, så skulle det vara lika mycket frysens fel eftersom de ser likadana ut. Jag valde att vara opartisk, eftersom min åsikt ändå inte spelar någon större roll. (Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Men om vi återkommer till dagen idag, så har klockan nu hunnit bli åtta och trettionio. De äckliga människorna börjar som alltid dagen med att stilla sitt kaffeberoende för fyrtio minuter innan det är dags för nästa kopp. Man kan väl säga att jag har ett väldigt ansträngande heltidsjobb trots att jag är i pensionsåldern. Ingen möjlighet till semester, sjukdagar, ingenting. Och eftersom de förbannade människorna alltid är hemma så jobbar jag i hundra nittio, tolv timmar i sträck.
B-Å börjar med att ta ut det gamla, svampiga filter, som han har låtit sitta i hela natten! Han lägger i ett nytt utan att skölja ur mig och mäter upp tvåonhalv kopp med absolut-icke-ekologiskt-kaffe och häller i vatten som färgas gult av resterna från gårdagen i kannan. Han trycker onödigt hårt på min på-knapp (antagligen tar han ut aggressionerna över den frånvarande dagstidningen som stör hans morgonritual). Jag är inte speciellt förtjust i fysisk kontakt, och blir så arg av hans sätt att misshandla min på-knapp att jag börjar koka. Så småningom börjar jag spotta ut droppar av de äckliga människornas kaffe, som de häller upp i sina gråa renova koppar med röd text som B-Å fick gratis innan han blev förtidspensionerad, eftersom det var där han jobbade. Det måste ha passat honom ypperligt att jobba med sopor med tanke på att det är både det han luktar och det han består av. Men detta säger jag naturligtvis inte högt.(Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Och på detta vis har livet haft sin gång. Dag ut och dag in. Jag börjar känna att krafterna sinar. Jag klarar knappt av mer än tvåonhalv kopp på senaste tiden. Det tar längre tid för mig att spotta ut kaffedropparna och ibland blir jag så arg att jag tappar fattningen och bara fräser. Värmeplattan börjar göra ont och svida och jag får aldrig tid att dra mig tillbaka och samla nya krafter eftersom de alltid lämnar kvar gamla filter i mig över natten. Jag börjar känna av att jag är en gammal man. Och jag blir utnyttjad och sönderanvänd. Snart orkar jag inte mer. De andra köksmaskinerna går inte att prata med, alla har förflyttats in i depressionens passivitet och mörker. Men jag ska inte uttala mig om de andra, vad vet jag? (Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.)

Det är fredag och klockan är prick åtta och trettiotvå, samma scenario som varje dag spelas upp. Idag kommer i och för sig GP. Men gubben är på dåligt humör ändå. Precis som varje dag. Filtret som de lämnat kvar sedan igår var extra tungt eftersom det var sump från fem koppar som de tvingat mig att pressa fram, eftersom det varit folk på besök. Ve och fasa, det var smärtsamt! Men eftersom jag blev arg så lyckades jag koka till sist. Sumpen har tyngt mig hela natten som du kanske förstår… Jag är så trött och det värker. Allt värker. Olyckan och missnöjet över mitt liv. Jag är lika smutsig och skiten som mina ägare. Jag tyngs av förnedran och kaffesump. Jag ifrågasätter min existens, jag ifrågasätter min ork. Jag känner att det inte finns mycket kvar. Inga glädjeämnen och inget ekologiskt kaffe. Vart är världen på väg? B-Å gör samma sak som varje morgon. Ut med gammalt kaffe filter, i med nytt. I med absolut-icke-ekologiskt-kaffe, i med gult vatten. Tryck så hårt på knappen som det bara är möjligt.
Men idag sviker jag. Jag orkar inte spotta fram en ända droppe. Jag orkar inte bli så arg att jag kokar. Jag är slut. B-Å skakar mig så hårt det bara går, men det gör ingen skillnad. Eftersom han har ett fantastiskt tålamod så tar det hela enonhalv minut innan han börjar banka mig in i väggen. Det borde göra ont men jag känner ingenting. Det är då jag inser att jag är död.

Å vad bra! Tänker du då. Han kanske kan få ro i paradiset. Paradiset för köksinredning. Där kan han samla krafter och bara flyta runt på ett moln hela dagen. Om det är det du tänker så är jag ledsen att jag måste göra dig besviken. Det finns inget sådant ställe. Tyvärr.

 De skickar mig istället så småningom till tippen, och där är det ingen som lägger märke till den gamle pensionären som ligger och blundar bland batterier och annat skitet avfall. Men kan jag klandra dem?

Jag är ju trots allt bara en gammal kaffekokare.


Slutsats: Köp ekologiskt kaffe och ta hand om din kaffekokare!

Jag plockade upp den från marken
En 50-öring inte mer
Den sa "jag ger dig min morgon"
Jag sa "Jag vill ha mer"
När vi gick ner för vägen sa han "Jag är en fattig trubadur"
"Att du hittade mig på marken var en riktig jävla tur


För vad är en dag imorgon utan nån som plockar upp mig?
Det spelar ingen roll hur många färger jag har om jag måste måla själv
Ja, vad är en dag imorgon utan nån som bryr sig om mig?
Det spelar ingen roll hur många färger jag har om jag måste måla själv

Det var en gång en fågel
Fågeln som aldrig flög

Fågeln som ville testa sina vingar
Men som visste att han inte dög

Att han blev större, det visste han att alla såg
Men det som växte inuti, det kommer bara han ihåg

Alla skrattade och pekade på honom
Så han fortsatte ge upp, gång på gång

Ett sorgset ensamt fågelliv han levde
För när en fågel inte flyger, ensamt blir det

Hans mor skämdes så mycket för sin son
Att hon såg åt andra hållet under alla hån

Han stod på taket till ett höghus
Han skulle för alltid släcka livets ljus

Men plötsligt bakom ett moln blickade solen fram
Och han fylldes av värmen som bara en sorgsen fågel kan

Värmen berusade hans ensamma själ
Ja, solen den vill bara väl

Och plötsligt glömde han att han inte dög

Och lyfte på vingarna och bara flög

Man tittar. Man ser. Man ser fina ord. Vackra drag. Fina egenskaper. Humor. Nytvättat hår och god parfym. Man känner värme i hela kroppen. Varje ord smakar jordgubbs te med mjuk honung.
Men efter ett tag börjar man titta närmre. Man märker det som innan varit luddigt och utanför ramen. Man ser ojämnheter, vita lögner och mänskliga svagheter. Man upptäcker alla dåliga sidor. Alla egenskaper som sätter en på prov. Hur mycket orkar du? Hur mycket kan du ta?
Vad är okej och vad är det inte? Ska man lyssna på vad andra säger? Ska man lyssna på vad lögnen säger, eller ska man lyssna på sig själv? Alla säger ju olika saker.
Men det är viljan som räknas. Är den stark nog, är frågan i så fall? Hur vet man att den är stark nog? Vem har rätt och vem har fel? Alla ljuger. Det är det som är problemet. Alla ljuger.
Det handlar om att leta på djupet. Vad ligger bakom lögnen? Är det sanningen? Eller är det en annan lögn? Det handlar om att gräva djupt. Men då måste man möta saker som man inte vill möta. Man måste stå för det man gör. Man kan inte ljuga för lögnen. Lögnen missbrukar andra lögner, men den tål inte sanningen. Det är som myrr. Sanningen tar bort det oinbjudna. Hur mycket går det att ta? Om man har levt som i vildanden?

Släng lite myrr på, så har du svaret.