Morfar Har Berättat

...som en sånhär sko.

Lalalalalalalalalala

Säg massa saker, säg det bara. Säg det igen snälla.

Vart tog det vägen? När du försvann

Lägg telefonen i en kastrull

När jag ramlar omkull

Sätt på spisen, koka den länge tills orden försvinner

Och du hinner förvandlas till rök jag vill andas tyvärr

 På en utflykt till havet, en utflykt som aldrig blev av

Men den fortsätter finnas utan att minnas att den aldrig fanns där

Lämnar mig kvar med kval och ånga från en sönderkokt telefon

Och stirrar som ett fån utan någon självrespekt

Helt defekt utan självdisciplin med ett fånigt flin

Och en söndrig kastrull när jag ramlar omkull

Orden är ånga, som du hinner förvandlas till

Något försvinner när det inte finns här

Som aldrig fanns där

Orden är ånga jag vill andas tyvärr

 Ja, vem är jag egentligen? Jag är en mesig liten siffra uppe i hörnet av ett ord. Och sen är jag den som hamnar längst ner på sidan (utanför samhället) och alla andra ord skrattar åt mig och pekar på mig. Det är fruktansvärt! Jag hatar att vara en fotnot. Det hade väl egentligen varit en grej om jag hade haft ett häftigt namn i plural (fotnötter, fotnoteerizzzh…?) det hade varit något. Men fotnoter! Allvarligt talat. Hur tråkig får man lov att bli? ”Hej jag är fotnot, nu ska jag och de andra fotnoterna gå och bowla…” Seriöst? Det är ju nästan pinsamt. Nej det ÄR faktiskt pinsamt. Det hade varit en annan grej om jag hade kunnat säga ”Halloj, nu ska jag och de andra fotnoterizzzzh gå och spela laserdome….” det hade varit coolt. (Ni kanske märkte att jag bytte bowling mot lasedome, det är för att laserdome är snäppet hääääftigare). Så nu vill jag införa denna ändring. Från och med nu spelar alla FOTNOTERIZZZH laserdome. Ja, och så är det bara. Så är det bara.

Med vänlig hälsning Fotnot (erizzzzzzh)

Det ligger en vante på mitt täcke. Jag ligger i fosterställning och tittar på den. Hur kom den dit? Jag tänker på att jag inte har lagt den där. Jag tänker på att jag tänker på att jag inte har lagt den där. Sen orkar jag inte tänka mer. Jag tittar på den. Det är en stickad tumvante som blev köpt i Barentsburg på Svalbard, i juni för två år sedan. Tjugo kronor dyr var den. Om man kan säga så? Jag köpte naturligtvis brodern också. Eftersom de båda kostade fyrtio kronor så drar jag en matematisk slutsats. Denna vante kostade tjugo kronor. Tjugo norska kronor i en liten övergiven träbod. Den är väldigt fin. Den är svart och vit och om man vänder den ut och in så påminner den lite om ett får. Nu orkar jag inte tänka mera tänker jag.
Plötsligt så rör vanten på sig. Öppnar ögonen och hostar lite försynt. (ja, för ni visste väl att vantar har både ögon och mun? Däremot saknar de både öron och näsa…) Han tittar på mig. Jag tror att det är en han i alla fall. Han börjar tala till mig. Han säger att nu är det dags att börja tänka. Det enda jag kan tänka är att jag tänker på att jag inte orkar tänka. Jo, säger han, det spelar ingen roll vad du tänker så länge du tänker. Men jag tänker ju åtminstone på det att jag inte tänker säger jag. Jo, fast DET räknas inte… Nej, nu måste jag erkänna att det blev lite för komplicerat tänker jag. (Det är tur att vantar kan läsa tankar, eftersom jag är alldeles för trött för att föra ett samtal ute i världen.) Han säger till mig att det är komplicerat. Han säger att jag är komplicerad och att jag tenderar att alltid göra saker tusen gånger värre än vad de redan är. (Detta kan jag tyvärr inte invända emot, men jag tar fortfarande lite illa vid mig, precis så som vi människor gör när vi är oförberedda på att få kritik.) Därför börjar jag nästan må lite illa nu. Jag vet att vanten har rätt. Och på något sätt känns det inte så farligt. Jag tänker på något som en vän sa en gång, ”alla människor är idioter”. Och det stämmer väl egentligen ganska bra. Man är förhoppningsvis inte en idiot hela tiden, men ibland går det bara inte att förklara varför man gör vissa saker. Vanten tittar på mig. Han flinar åt mig. Han säger att jag är klumpig och att mina ursäkter angående mänsklighetens idioti är en patetisk flykt från skuld och känsla. Jag hatar vanten lite just nu. Men det kan jag inte tänka tänker jag. Han kan ju läsa mina tankar. Vanten blir arg. Jag ber om ursäkt. För jag hatar inte alls vanten. Jag hatar bara det att vanten kan läsa mina tankar och att han drar fram tankar som jag inte visste att jag kunde tänka. Så då tänker jag lite på den tanken om tanken. Tanken med tanken är väl egentligen att den ska stanna där den är tänker jag? Kommer den ut i verkligheten så tar den sig vatten över huvudet. Det finns för många andra tankar att slåss med. Så det är egentligen bäst att den stannar där den är. Nu tittar vanten på mig och tanken. Han ger ifrån sig en så tung suck att lite ull från insidan flyger ut. Så hasar han sig upp och klättrar mycket ansträngt och långsamt ner för sängkanten. Han vänder sig om och ser uppgivet på mig och tanken som ligger kvar i samma patetiska fosterställning. Han öppnar garderoben och lägger sig i vinterlådan. Vanten gå i ide. Jag och tanken ligger kvar. Kvar i samma patetiska fosterställning… Nu vet jag åtminstone hur den hamnade på täcket tänker jag. Tänk vad man kan lära sig mycket av en vante tänker jag och tanken. En tanke som aldrig blivit tänkt om det inte vore för denna tjugokronors vante från en träbod på Svalbard.