Morfar Har Berättat

En mening, ett ord… det räcker. Man sätter sig i försvarsläge utan att ha en tanke på varför. Utan att man faktiskt märker det. Är det för att man inte håller med? För att man känner sig orättvist behandlad? Eller är det helt enkelt för att man någonstans är medveten om att det stämmer, stämmer till hundra procent, bara att man skäms. Man vill inte erkänna det för någon annan eller för sig själv.
Men det är inte det som är det konstigaste, det värsta är att man gör sig till en så otroligt liten människa. Genom att inte kunna erkänna sina fel och brister så blir man liten. Mindre och mindre för varje gång. Är det på grund av stoltheten? Är det därför det är så svårt att erkänna? Stoltheten är bara skit. Stoltheten är en täckmantel för att man är för feg för att erkänna sina fel och brister. Varför är det så svårt att bara säga förlåt? Man vet att man har gjort fel, man är så obehagligt medveten om detta faktum att det nästan gör fysiskt ont. Efter en stund av löjligt förnekande och patetiska försök att försvara sig så inser man att man har gjort fel. Men då har det gått så långt att man tappade sig själv på vägen och fortsätter blåsa upp sin egen illusion av människa trots att man inte har något fotfäste. Och plötsligt så är ingen intresserad av att ens försöka dra ner en på jorden längre. När man sedan plötsligt spricker och luften är slut så ligger man där på marken. Förödmjukad och sårad av sin egen uppblåsta stolthet. Och det gör ont… Det går inte ens att jämföra med den lilla smärtan som självinsikt ger dig i tre sekunder.