Morfar Har Berättat

Nej, jag gör inga bra val i mitt liv

Jag kan inte ens äta ett äpple rätt med en kniv

Nej, du skämmer ut mig istället för dig själv

Du skämmer ut mig och jag får ta smällen

Och äpplet säger: du är inte värd någonting

Jag säger att det är inte du heller

Vi är alla dåliga människor

Vi är lika illa allihopa, vi som bor och är

Och ni som aldrig lär

Att sluta tro på det goda, lycka är ett ord som inte finns

Det går inte att stava för det finns ingen lycka

För vi är alla monster, men inte onda

Vi är bara ledsna för att lyckan inte finns

Och jag tycker om fåglar, men fåglarna tycker inte om mig

Jag tycker om när de sjunger

Men nu håller de för öronen

Och andas glömska för att lyckan inte finns

För att lyckan inte finns

När dom inte minns, att livet var såhär

Sitta på en lyktstolpe och äta ett äpple på fel sätt med en kniv

Nej, det finns ingen lycka i något liv

Och äpplet smakar bara missnöjdhet och otacksamhet

För det är det som händer

När man äter ett äpple på fel sätt på en lyktstolpe med en kniv

Jag är mätt men fortsätter ändå

För man måste alltid äta upp

Jag sa till mig själv att sluta spela

När ingen längre ville lyssna

För de äter äpple på fel sätt på en lyktstolpe med en kniv

Har en besatthet.
Ett beroende.
Ett mycket allvarligt beroende.
Kan bara inte sluta.........................



...................................LÄGGA HARPAN



Vilket är lite halv-jobbigt, eftersom den går upp typ... sådär... ca... ALDRIG!

harpjävel.

Jag har tänkt väldigt mycket på grönsaker den senaste tiden… Varför? Undrar du kanske. Jag tror att det handlar om stress. När jag har mycket att tänka på så tenderar hjärnan att haka upp sig på något obetydligt idiotiskt. Som i detta fall: grönsaker. Det kan även ha att göra med att jag alltid har en låt på huvudet. Mer eller mindre starkt men nästan alltid en låt. Det är som ett slags musikalisk tinnitus. Eller, det där med musikaliteten kan ifrågasättas. I alla fall när det rör sig om irriterande låtar från melodifestivalen som klänger sig fast lika störande som dubbelhäftad tejp. I detta fall är i alla fall låten som det rör sig om ”Här dansar herr Gurka…” Vilket antagligen bygger på alla tankar angående grönsaker. Låten har kommit och gått i ca två veckor nu… Och det är inte jättelätt att fokusera på något när det enda man hör i huvudet är ”BÅDE VALS OCH MAZURKA”. Även om man ska föra ett lite mer krävande samtal där man gärna vill vara skärpt kan detta bli ett problem. Eftersom ett krävande samtal skapar en viss sorts stress så ökar volymen på den lilla söta barnvisan om herr Gurka.

-          Ja Andréa… Vad anser du om den nya tentan? Känns den krävande? Detta med konkret poesi kan ju vara väldigt svårt att tolka? Eller vad anser du?

GRÖN ÄR HERR GURKA!

-          Jo, jag håller väl med antar jag…

GRÖN ÄR HANS BROR!

-          Men vad känner du om folkhemsrealismen i Sonja Åkessons dikter? T.ex. Vårkväll?

-          Jo… Det ka… Ehm.. Jo, det ä…

BÅDA HAR STRUUUUUUMPOR!!!!!!

-          Du verkar lite frånvarande?

-          MEN INGEN HAR SKOR!

-          Förlåt?

-           Ehmmm, ursäkta mig… Vad var det du sa?

Kanske man ska dra sig hemåt och koka en spenatsoppa…

Jag är enerverande. Jag har mentala störningar och min existens är endast till för att plåga dig och utplåna ditt sunda förnuft och omdöme. Jag finns där när du när du ska sova för att få dig att ligga vaken alldeles för länge och göra dig galen av trötthet. Och skulle du mot förmåga somna så väcker jag dig alldeles för tidigt och gör allt för att du inte ska klara av att somna om. Min existens förstör din vardag och jag är i vägen för allt för du företar dig. Jag får dig att spänna käkarna vilket leder till extremt obehagliga migränanfall. Jag förstör för dig på jobbet och får dig att tappa allt fokus. Jag gör allt för att långsamt förinta dig...


Jag är Pernilla Wahlgrens bidrag i melodifestivalen!

"JAG VILL OM DU VÅGAR!!!!"

Det var en gång en liten liten man.
Som hade ett litet litet hjärta.
Han hade också små små känslor.
Så som avund, svartsjuka och bitterhet.
Han hade en liten liten trädgård.
Där det växte små små svarta rosor.
Och i den lilla lilla trädgården
fanns ett litet litet hus


Men där hade han svårt att få plats eftersom han var världens längsta man.

Nu räcker det, sa jag och skar en palsternacka mitt itu.
Jag orkar inte mer, sa jag när jag började skära loss små buketter av blomkålen.
Ett utmärkt exempel på hur det inte borde vara, sa jag och fastnade med kniven i mitten av rödbetan.
Den är inte kokt än sa du.
Nehej, inte kokt nej. Men det var den för ett tag sen. Nu har den stelnat igen.
Kniven sitter fast i rödbetan, sa jag och tonläget var ett mycket irriterat sådant.
Ett irriterat tonläge och en jävligt irriterande rödbeta.
Inga bra ingredienser för en god soppa. Nej här kokas inga goda soppor ska du veta!
Så drog jag kniven ur rödbetan och skar mig i handflatan.
Det var svårt att se om det var blod på kniven, eller om det bara var rödbetan.
Ont gjorde det i alla fall. Ont som bara den.
Men det var för sent. Olyckan skedd. Tyvärr. Blod på handen och en förstörd rödbeta.
Så det kan gå.
Den var kokt för ett tag sen. Men den har stelnat.
Varför skar jag inte då för? Det hade underlättat otroligt mycket.
Alla vet att en rödbeta inte går att koka två gånger.
En palsternacka däremot. Den går att koka hur många gånger som helst.
Och blomkålen med sina små mesiga buketter... Ja, den spelar bara svår.

Det slog mig häromdagen...
Eller egentligen var klockan knappt sju på morgonen och det var två timmar kvar till det att klockan skulle ringa. Då kommer jag att  tänka på det märkliga faktum att så många människor verkar tycka om att prata om att de inte tycker om att prata om vissa saker. Det är intressant.
Att bygga sin egen karaktär och göra sin egen person extra personlig genom att prata om att man inte tycker om att prata om vissa saker istället för att vara tyst från första början. Exempel.
Jag tycker inte om mitt hårfäste, jag tycker inte heller om att prata om mitt hårfäste. Men jag tycker uppenbarligen väldigt mycket om att prata om att jag inte tycker om att prata om mitt hårfäste...
EFTERSOM JAG HAR SPENDERAT DE SENASTE FEM MINUTERNA ÅT ATT PRATA OM ATT JAG INTE TYCKER OM ATT PRATA OM MITT HÅRFÄSTE.




Exempelvis Jude Law... Han tycker antagligen inte om att prata om sitt hårfäste. Men han tycker säkert om att prata om att han inte tycker om att prata om sitt hårfäste.

Ja... Det är värt en tanke.

Det var tidig sommar -08. Studentfester och mottagningar avlöste varandra. Solen sken och i kroppen rusade alla känslor, och förväntningarna för framtiden pirrade i magen. Fåglarna kvittrade och luften var lätt att andas. Överallt på stan hörde man studenters glada rop och man hade lagt alla sina sparpengar på en studentmössa. Häcken utanför fönstret hade blivit grön över en natt och blommorna i rabatten hade fortfarande många soliga dagar att se fram emot innan de till hösten skulle få frysa ihjäl och bytas ut mot gamla cigarettfimpar.


Det var den 31 maj. Utomjordingen skulle själv ta studenten sju dagar senare och alla förväntningar gjorde lätt att man hade lite svårt att sova och inte åt riktigt lika bra som vanligt. Utomjordingen hade dessutom bara tre dagar tidigare fått ta bort sin tandställning vilket ledde till en fullkomligt obeskrivbar glädje. Hemma planerades den kommande studentmottagningen med minipizzor, gula tomater och rabarberpajer med ekströms vaniljsås. Rödvin skulle inhandlas och trädgårdsmöbler skulle lånas.

Men denna dag vi befinner oss på var någon annans studentdag. Det var utomjordingens barndomskompis som hade tagit studenten. Barndomskompisen var på mycket gott humör och hade ,till skillnad från resten av alla studenter i göteborg, haft relativt god koll på sin alkoholkonsumtion. Utomjordingen och utomjordingens mor befann sig på denna mottagning där det serverades hemmagjord broccolipaj och almondekaka. Det var mycket människor och det skrattades och skålades. Med tanke på alla intryck och känslor hade det blivit lite för lite mat de senaste dagarna och idag var tyvärr inget undantag. Derämot slank två glas vin lätt ner till fjärilarna i magen. Värt att nämnas är att utomjordingens mor hade gått och satt sig vid ett annat bord och utomjordingen kände att det var dags att socialisera sig lite och kanske knyta lite nya trevliga kontakter.


Vid utomjordingens bord satt en tjej som var några år äldre och jobbade på ett café. Hon var lite halv-estetisk och gav intryck av att vara en avslappnad och allmänt skön person. Utomjordingen försökte inleda ett samtal och ville gärna visa att även hon var en halv-estetisk, avslappnad och allmänt skön person. Detta är det absolut största misstag man kan göra när man vill ge ett bra första intryck av sig själv till andra. Hon gjorde ett par tafatta försök till att få igång ett samtal men lyckades gång på gång lägga fällben för sig själv. ("Jaha, vad kul.. du tycker också om musik ja..." "Jaha, du såg den där filmen på svt.. ja den var jättebra! Eller jag somnade efter tio minuter men jag läste om den och den verkade jättebra..." " Jaha, medlem i amnesty, vad häftigt... Det hade jag också tänkt bli.." "Gillar du också broccoli?".) Alla dessa uttalanden var kombinerade med ett fånigt flin som blivit resultatet av att hon de senaste två åren gått runt med ihoppressad mun för att dölja den mindre charmerande metallen i munnen.

Dessa misslyckade försök ledde till att vinet som stod lätt till hands slank ner genom munnen med det fåniga flinet som bara växte och växte. Den halv-estetiska, avslappnade och allmänt sköna café tjejen tog sin tillflykt från den märkliga utomjordningen med stora tänder till den tredje personen som satt vid bordet med den somriga vaxduken och klämmor i form av citroner. Den tredje personen var bardomsvännens pojkvän. En mycket intellektuell filosofistudent. Han berättade för den halv-estetiska, avslappnade och allmänt sköna café tjejen att han skulle plugga psykologi till hösten samtidigt som han lyckas uppvisa ett vokabulär som tyder på hur extremt intelligent han är.


Utomjordingen försöker lite smidigt ta sig in i samtalet samtidigt som hon ser hur modern i ögonvrån försöker hinta om att hon har läppstift på den högra framtanden. Vinet gör att hon börjar känna sig varm och kinderna har vid det här laget blivit minst sagt rödblossiga. Utomjordingen snappar upp ett samtal angående en liten dikt som barndomsvännens pojkvän har skrivit till barndomsvännen. Lite rödmosigt försöker hon så avslappnat som möjligt fråga om hon får läsa den. Det får hon... Den är fantastisk, övermänsklig och ytterst imponerande. Utomjordingen får en snilleblixt. Hon har kännt sig något felplacerad hittils och gett ett helt fel intryck av sig själv på grund av en desperat strävan efter att ge ett helt rätt intryck av sig själv. Hon ser sin chans. Visst att de sitter och funderar på vad denna märkliga utomjording med rödvin på den högra framtanden faktiskt har att göra vid det här bordet, det är okej, det är aldrig för sent att få folk att ändra uppfattning om en själv. Och vad fungerar inte bättre än att ge en riktigt trevlig komplimang. En riktigt klockren komplimang som inte bara visar hur imponerad man är av någon annan utan även hur man själv spelar på samma plan eftersom man verkligen förstår. Utomjordingen låtsas läsa igenom dikten extra noga och ser för sig hur hon med ett smakfullt glas rödvin i handen, nickar lite för sig själv och verkligen förstår, är en del av dem. Hon funderar på hur hon ska formulera sig så bra som möjligt, hur hon i detta enda utlåtande ska få dem att förstå att även hon är extemt intellektuellt utvecklad. Hon tar sats, andas in, vänder sig mot barndomsvännens pojkvän och utbrister


"WOW! HAR DU GJORDIT DEN?????"

Bla bla bla.
....Blaaaa

Bla bla bla bla blaaaaa

......(blaaaa)

Blabbbbblaaaallll

Blablablablablala

lalalalalalalal (blablaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
Blåla
Blablablabla

Bla&BLa
BLABLABLABLABLABLABLABLABLAAAAAAA



?

Jag kom att tänka på en sak häromdagen...
Det är väldigt intressant tycker jag.
(Inte det att jag kom att tänka på något utan vad jag kom att tänka på)
Jag tänkte på en blogg. På ett inlägg.
Jag skrev det några dagar tidigare och tyckte att det var så otroligt jävla bra.
Kreativt och tankeväckande som bara den.
Jag var ganska stolt...
Men så vaknade jag en morgon några dagar senare och läste igenom det jag hade skrivit.
Och då var det helt plötsligt dåligt. Elller, inte dåligt... Det var fruktansvärt!
Stoltheten förvandlades till skam, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag hade kunnat vara så stolt över detta...


Märkligt hur man kan ändra sig så. Svart eller vitt. Bara sådär.
Det är ungefär som att älska pannkakor (vilket är svårt att inte göra)
Och sen en dag vakna upp och tänka "Pannkakor... Fan vad äckligt!" "Pannkakor med fikonmarmelad... Fy i helvete!" Märkligt, om det nu alltid tidigare varit det bästa man visste.
Det nästan allra värsta är när man är stolt över sig själv för att man är övertygad om att man lhar yckats beröra människor. Det är ju så med att skriva seriösa saker, det är en otoligt känslig balansgång. Antingen så blir det bara tomma meningslösa ord, eller så blir det klyschigt och astöntigt. Ska man välja mellan dessa så är tomma ord att föredra. Då kan man iallafall låtsas att de tomma orden har en mening som är för avancerad för en vanlig dödlig, och då kan man helt enkelt låtsas att man är mer intellektuellt utvecklad än alla andra. Faran är att detta kan vara något som lätt blir genomskådat vilket oftast leder till att man blir klassad som en idiot iallafall. Sedan när man dessutom i en känslig och "tankeväckande" dikt har stavat fel, då rasar allt.

Man får helt enkelt ta och erkänna att man är en idiot från första början.