Morfar Har Berättat

Hans vita kropp var svart. Hans ådror pulserade hårdare än någonsin för att få blodet att rädda köttet. Han släpade sig långsamt framåt, och av blodets rusning grep adrenalinet tag om honom och hans ögon fick en galen intensitet då de förstod vad som höll på att hända. Han hade aldrig funderat över livet. Han hade aldrig ifrågasatt någonting, bara funnit sig i nuet, ett nu som inte längre fanns. Hans sköra ben drog sig framåt steg för steg och adrenalinet hade övergått i en långsam danslik rörelse. Hans kött och blod, som för inte länge sedan skänkt honom en graciös fysik, hade nu övergivit honom. I hans ensamhet var han utsatt.

Några barn sprang förbi med en boll, men de lade inte märke till honom där han nu liggandes hasade sig fram. Långsamt. Barnens skor skvätte sand i ögonen på honom och hans kött började svalna. De såg honom inte. Han kände hur blodet inte orkade längre, hur andningen blev tyngre, en enorm lust efter sömn. Han hörde hur barnen skrattade högt och hur skrattet försvann längre och längre bort. Han försökte ropa, men det enda ljud han lyckades med var ett lågmält kraxande skrik. Det var ingen som hörde. Han kände hur han började försvinna långsamt och för en bråkdels sekund hängav han sig åt det sköna. Men så dök livslusten upp och kramade om hans kropp så hårt att han upplevde en smärta starkare än någon annan. Han ville inte dö, han kunde inte dö. Han hade inte upplevt något än. Han ville inte dö, ville inte dö ensam. Hans själ var kletig. Den omgavs av en vägg av gelé som det var omöjligt att ta sig igenom.

Tänk dig att han aldrig kommer bygga ett hem. Tänk dig att han aldrig kommer få uppleva att mätta skrikande ungar. Tänk dig att på klippan bakom udden sitter den han nu aldrig får möta.

Han tänkte på himlen, han tänkte på havet. Han tänkte på hur han flög och drunknade på samma gång.

Kanske förbannar han sig för att inte ha uppskattat det han hade?

Varför värdesatte han inte varenda levande sekund av sitt korta liv.

Nu när han ligger där inser han kanske att det inte längre spelar någon roll - det är för sent.

Lite längre bort kommer en familj. Två föräldrar, en barnvagn och ett barn som hoppar omkring. Dess hand greppar ett strå från vassen som omringar dem. De kommer närmare och han är nästan helt borta när de är två meter ifrån honom. I ett sista lönlöst försök ber han om deras uppmärksamhet i ett tyst rop innan han slutligen drar ett sista andetag och försvinner från livet.

Hans kadaver är spretigt och fult med kladdiga fjädrar fulla av sand. Hans näbb har klistrats ihop av den svarta sörjan och ögonen är torra. Han hade förbannat sitt liv, och slutligen hade han förbannat sig själv. Indränkt i svart klister hade han förbannat sig själv.

”Usch, ta inte i den. Den kan ha någon sjukdom.”

Jag vill flyga med fötterna på marken

Jag vill sitta här och samtidigt gå

Nej, jag säger ingenting

Och ändå pratar jag hela tiden

För orden är ljud

Som betyder det ingen kan förstå

För jag har blivit neurotisk

Något jag egentligen inte är

Så tänker jag varje natt på

Hur det var att vara där

Jag drömmer om det glömda

Dit ingen kommer in

Knappt ett minne men en lukt ett ljud

Precis som vinden, dyker upp närhelst den vill

Jag bara undrar, vad det ska tjäna till?

Att tro att mitt sista andetag

Är meningslöst och tomt

Känsla

Utan känsla

Helt utan känsla

Verkligen helt utan känsla

Blir jag sentimental av havet

Jag hatar att vara sentimental

Jag blir sällan sentimental

När jag väl blir det, hatar jag det

Jag skäms om jag gråter till något platt

Jag vill gråta av lycka, jag vill gråta av glädje

När den är på riktigt

Havet är på riktigt

Men havet är redan fullt av tårar

Vilket gör mina meningslösa

Det är skönt att bli förnekad

Men det gör ont att bli förverkligad

Det stora runt omkring

Blir otroligt litet i förhållande

till

Vad är det för grop

Som vi ramlat i, du och jag?

Precis som Lemarc

Gömmer vi våra händer

Döljer vi våra spår

Håll om mig, älskling

Håll om mig hårt

-Döda maskrosor som drunknar i regn under ett täcke av mintgräs, det finns inget vackrare.
-Vad är det som är vackert med det? Frågade jag
-Du har inget öga för det vackra. Du är som alla andra. Du kan inte se.

Synen är konstig.

-Jo, jag kan se. Men jag kan inte se vad som är vackert med det?
-Du är precis som alla andra. Man ska vara speciell. Man ska tycka att speciella saker är vackra annars är Man inte värd mer än någon annan.
-Men det är man väl aldrig? Frågade jag.

Vi gick längs trottoaren under ett tjockt täcke av moln. Solen hade slutat kämpa för längesedan. Hon gick och sparkade på en sten och regnet avtog långsamt. Riddle det är ett vackert ord. Gåtor är vackra.

-Du tänker för mycket som alla andra. Man måste vara speciell för att något ska betyda något alls.
-Men hur är man speciell då? Frågade jag.
-Man är inte som alla andra helt enkelt.

Tack för tipset.

-Jag cyklade fram och tillbaka till majorna idag, sa jag.
- Jaha. Vad ointressant.

Problemet med dig är att du antingen ser framåt utan att tänka på det som har varit, eller så blickar du bakåt och glömmer framtiden. Kanske skulle man göra som en krabba. Gå i sidled hela livet…

...som en sånhär sko.

Lalalalalalalalalala

Säg massa saker, säg det bara. Säg det igen snälla.

Vart tog det vägen? När du försvann

Lägg telefonen i en kastrull

När jag ramlar omkull

Sätt på spisen, koka den länge tills orden försvinner

Och du hinner förvandlas till rök jag vill andas tyvärr

 På en utflykt till havet, en utflykt som aldrig blev av

Men den fortsätter finnas utan att minnas att den aldrig fanns där

Lämnar mig kvar med kval och ånga från en sönderkokt telefon

Och stirrar som ett fån utan någon självrespekt

Helt defekt utan självdisciplin med ett fånigt flin

Och en söndrig kastrull när jag ramlar omkull

Orden är ånga, som du hinner förvandlas till

Något försvinner när det inte finns här

Som aldrig fanns där

Orden är ånga jag vill andas tyvärr

 Ja, vem är jag egentligen? Jag är en mesig liten siffra uppe i hörnet av ett ord. Och sen är jag den som hamnar längst ner på sidan (utanför samhället) och alla andra ord skrattar åt mig och pekar på mig. Det är fruktansvärt! Jag hatar att vara en fotnot. Det hade väl egentligen varit en grej om jag hade haft ett häftigt namn i plural (fotnötter, fotnoteerizzzh…?) det hade varit något. Men fotnoter! Allvarligt talat. Hur tråkig får man lov att bli? ”Hej jag är fotnot, nu ska jag och de andra fotnoterna gå och bowla…” Seriöst? Det är ju nästan pinsamt. Nej det ÄR faktiskt pinsamt. Det hade varit en annan grej om jag hade kunnat säga ”Halloj, nu ska jag och de andra fotnoterizzzzh gå och spela laserdome….” det hade varit coolt. (Ni kanske märkte att jag bytte bowling mot lasedome, det är för att laserdome är snäppet hääääftigare). Så nu vill jag införa denna ändring. Från och med nu spelar alla FOTNOTERIZZZH laserdome. Ja, och så är det bara. Så är det bara.

Med vänlig hälsning Fotnot (erizzzzzzh)

Det ligger en vante på mitt täcke. Jag ligger i fosterställning och tittar på den. Hur kom den dit? Jag tänker på att jag inte har lagt den där. Jag tänker på att jag tänker på att jag inte har lagt den där. Sen orkar jag inte tänka mer. Jag tittar på den. Det är en stickad tumvante som blev köpt i Barentsburg på Svalbard, i juni för två år sedan. Tjugo kronor dyr var den. Om man kan säga så? Jag köpte naturligtvis brodern också. Eftersom de båda kostade fyrtio kronor så drar jag en matematisk slutsats. Denna vante kostade tjugo kronor. Tjugo norska kronor i en liten övergiven träbod. Den är väldigt fin. Den är svart och vit och om man vänder den ut och in så påminner den lite om ett får. Nu orkar jag inte tänka mera tänker jag.
Plötsligt så rör vanten på sig. Öppnar ögonen och hostar lite försynt. (ja, för ni visste väl att vantar har både ögon och mun? Däremot saknar de både öron och näsa…) Han tittar på mig. Jag tror att det är en han i alla fall. Han börjar tala till mig. Han säger att nu är det dags att börja tänka. Det enda jag kan tänka är att jag tänker på att jag inte orkar tänka. Jo, säger han, det spelar ingen roll vad du tänker så länge du tänker. Men jag tänker ju åtminstone på det att jag inte tänker säger jag. Jo, fast DET räknas inte… Nej, nu måste jag erkänna att det blev lite för komplicerat tänker jag. (Det är tur att vantar kan läsa tankar, eftersom jag är alldeles för trött för att föra ett samtal ute i världen.) Han säger till mig att det är komplicerat. Han säger att jag är komplicerad och att jag tenderar att alltid göra saker tusen gånger värre än vad de redan är. (Detta kan jag tyvärr inte invända emot, men jag tar fortfarande lite illa vid mig, precis så som vi människor gör när vi är oförberedda på att få kritik.) Därför börjar jag nästan må lite illa nu. Jag vet att vanten har rätt. Och på något sätt känns det inte så farligt. Jag tänker på något som en vän sa en gång, ”alla människor är idioter”. Och det stämmer väl egentligen ganska bra. Man är förhoppningsvis inte en idiot hela tiden, men ibland går det bara inte att förklara varför man gör vissa saker. Vanten tittar på mig. Han flinar åt mig. Han säger att jag är klumpig och att mina ursäkter angående mänsklighetens idioti är en patetisk flykt från skuld och känsla. Jag hatar vanten lite just nu. Men det kan jag inte tänka tänker jag. Han kan ju läsa mina tankar. Vanten blir arg. Jag ber om ursäkt. För jag hatar inte alls vanten. Jag hatar bara det att vanten kan läsa mina tankar och att han drar fram tankar som jag inte visste att jag kunde tänka. Så då tänker jag lite på den tanken om tanken. Tanken med tanken är väl egentligen att den ska stanna där den är tänker jag? Kommer den ut i verkligheten så tar den sig vatten över huvudet. Det finns för många andra tankar att slåss med. Så det är egentligen bäst att den stannar där den är. Nu tittar vanten på mig och tanken. Han ger ifrån sig en så tung suck att lite ull från insidan flyger ut. Så hasar han sig upp och klättrar mycket ansträngt och långsamt ner för sängkanten. Han vänder sig om och ser uppgivet på mig och tanken som ligger kvar i samma patetiska fosterställning. Han öppnar garderoben och lägger sig i vinterlådan. Vanten gå i ide. Jag och tanken ligger kvar. Kvar i samma patetiska fosterställning… Nu vet jag åtminstone hur den hamnade på täcket tänker jag. Tänk vad man kan lära sig mycket av en vante tänker jag och tanken. En tanke som aldrig blivit tänkt om det inte vore för denna tjugokronors vante från en träbod på Svalbard.

Vi ror till månen sa du. Vi flyger i natten, sen dricker vi vatten, sen ror vi till månen sa du. Månen är en ost, månen går att äta, månen går att fläta. Är månen en präst ost? En kristen måne, en klättra-på-listen måne. En grönsaks måne? En kaffe måne? En kaffehaffelaffe måne. Dit ska vi ro och där ska vi bo. Där ska vi gå och där ska vi så, mat vi kan äta och rep vi kan fläta. Ett hus ska vi bygga, och sedan en brygga. Där båten ska vagga medan jag månen naggar, med gaffel och kniv. Detta är vårt liv! Ett liv på vår egen måne. Med sanden från skåne. Som sover på jorden, som lyssnar till orden att dit ska vi ro och där ska vi bo. Med gaffel och kniv är detta vårt liv.

Det är allt bra konstigt det där. Hur fort något nära förvandlas till något avlägset. Hur fort man glömmer hur det känns och hur det var. Hur svårt det är att vara människa ibland. Speciellt när man inte förstår sig på sig själv.
Man vill så gärna tro att man är en bra människa. Men det är man inte. Man är en idiot och så är det bara. Man vill så gärna att människor runt omkring ska tycka gott om en. Men i slutändan så är det bara en lögn. Man är ingen bra människa helt enkelt. Speciellt när man lider av kronisk ambivalens. Då kommer dessa stackars människor i kläm.
Man ger ett sken av att vara så bra och klok, men egentligen är man tvärtom. Inte-bra, inte-klok. Tyvärr. Det är bara svårt att förklara att man inte kan hjälpa vissa saker. Svårt att förklara när man själv inte förstår. Svårt att förklara med ord som är främmande. Svårt att förklara känslor man aldrig har känt. Och svårt att förklara när inget är svart-vitt. Allt ligger i en odefinierbar grå-zon. Det är svårt när man inte vill att någon ska hamna i kläm. Det är svårt att förklara när man inte kan uttrycka sig utan att det blir fel. Det är svårt att hålla fast vid ett beslut man någonstans vet att man måste hålla fast vid, när man egentligen bara vill ha en kram. Det är svårt när förnuftet och känslorna inte går ihop. Det är ännu svårare när känslorna vill leva sitt eget liv och överger allt som är fint. Man vill säga förlåt men vet att det inte spelar någon roll. Man vill säga ”kan jag gå med dig hem från bussen? Kan du möta mig på bänken där vi delade den första folkölen?” Man vill ge en kram men man vet att det bara blir värre. Det värker i fingrarna när man håller i telefonen men man vet att det inte tjänar något till. Man vill förbanna sig själv och de idiotiska känslorna som bara gör som de vill. Man vill säga förlåt men man vet att det inte tjänar något till.

Det är allt bra konstigt det där. Det där med att vara människa.