Det är allt bra konstigt...
Det är allt bra konstigt det där. Hur fort något nära förvandlas till något avlägset. Hur fort man glömmer hur det känns och hur det var. Hur svårt det är att vara människa ibland. Speciellt när man inte förstår sig på sig själv.
Man vill så gärna tro att man är en bra människa. Men det är man inte. Man är en idiot och så är det bara. Man vill så gärna att människor runt omkring ska tycka gott om en. Men i slutändan så är det bara en lögn. Man är ingen bra människa helt enkelt. Speciellt när man lider av kronisk ambivalens. Då kommer dessa stackars människor i kläm.
Man ger ett sken av att vara så bra och klok, men egentligen är man tvärtom. Inte-bra, inte-klok. Tyvärr. Det är bara svårt att förklara att man inte kan hjälpa vissa saker. Svårt att förklara när man själv inte förstår. Svårt att förklara med ord som är främmande. Svårt att förklara känslor man aldrig har känt. Och svårt att förklara när inget är svart-vitt. Allt ligger i en odefinierbar grå-zon. Det är svårt när man inte vill att någon ska hamna i kläm. Det är svårt att förklara när man inte kan uttrycka sig utan att det blir fel. Det är svårt att hålla fast vid ett beslut man någonstans vet att man måste hålla fast vid, när man egentligen bara vill ha en kram. Det är svårt när förnuftet och känslorna inte går ihop. Det är ännu svårare när känslorna vill leva sitt eget liv och överger allt som är fint. Man vill säga förlåt men vet att det inte spelar någon roll. Man vill säga ”kan jag gå med dig hem från bussen? Kan du möta mig på bänken där vi delade den första folkölen?” Man vill ge en kram men man vet att det bara blir värre. Det värker i fingrarna när man håller i telefonen men man vet att det inte tjänar något till. Man vill förbanna sig själv och de idiotiska känslorna som bara gör som de vill. Man vill säga förlåt men man vet att det inte tjänar något till.
Det är allt bra konstigt det där. Det där med att vara människa.
