Sand


Hans vita kropp var svart. Hans ådror pulserade hårdare än någonsin för att få blodet att rädda köttet. Han släpade sig långsamt framåt, och av blodets rusning grep adrenalinet tag om honom och hans ögon fick en galen intensitet då de förstod vad som höll på att hända. Han hade aldrig funderat över livet. Han hade aldrig ifrågasatt någonting, bara funnit sig i nuet, ett nu som inte längre fanns. Hans sköra ben drog sig framåt steg för steg och adrenalinet hade övergått i en långsam danslik rörelse. Hans kött och blod, som för inte länge sedan skänkt honom en graciös fysik, hade nu övergivit honom. I hans ensamhet var han utsatt.



Några barn sprang förbi med en boll, men de lade inte märke till honom där han nu liggandes hasade sig fram. Långsamt. Barnens skor skvätte sand i ögonen på honom och hans kött började svalna. De såg honom inte. Han kände hur blodet inte orkade längre, hur andningen blev tyngre, en enorm lust efter sömn. Han hörde hur barnen skrattade högt och hur skrattet försvann längre och längre bort. Han försökte ropa, men det enda ljud han lyckades med var ett lågmält kraxande skrik. Det var ingen som hörde. Han kände hur han började försvinna långsamt och för en bråkdels sekund hängav han sig åt det sköna. Men så dök livslusten upp och kramade om hans kropp så hårt att han upplevde en smärta starkare än någon annan. Han ville inte dö, han kunde inte dö. Han hade inte upplevt något än. Han ville inte dö, ville inte dö ensam. Hans själ var kletig. Den omgavs av en vägg av gelé som det var omöjligt att ta sig igenom.



Tänk dig att han aldrig kommer bygga ett hem. Tänk dig att han aldrig kommer få uppleva att mätta skrikande ungar. Tänk dig att på klippan bakom udden sitter den han nu aldrig får möta.

Han tänkte på himlen, han tänkte på havet. Han tänkte på hur han flög och drunknade på samma gång.

Kanske förbannar han sig för att inte ha uppskattat det han hade?

Varför värdesatte han inte varenda levande sekund av sitt korta liv.

Nu när han ligger där inser han kanske att det inte längre spelar någon roll - det är för sent.



Lite längre bort kommer en familj. Två föräldrar, en barnvagn och ett barn som hoppar omkring. Dess hand greppar ett strå från vassen som omringar dem. De kommer närmare och han är nästan helt borta när de är två meter ifrån honom. I ett sista lönlöst försök ber han om deras uppmärksamhet i ett tyst rop innan han slutligen drar ett sista andetag och försvinner från livet.



Hans kadaver är spretigt och fult med kladdiga fjädrar fulla av sand. Hans näbb har klistrats ihop av den svarta sörjan och ögonen är torra. Han hade förbannat sitt liv, och slutligen hade han förbannat sig själv. Indränkt i svart klister hade han förbannat sig själv.



”Usch, ta inte i den. Den kan ha någon sjukdom.”


Kommentarer
Postat av: Linda

Så mycket man inte vet, som man avfärdar. Det var vackert!

2011-05-26 @ 14:09:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0