Att inte fatta ett skit
De pratar, pratar och pratar. Jag känner mig som ett levande frågetecken mittemot. Är det bara jag undrar jag? Är det bara jag som måste springa hem och slå upp alla svåra ord? Är det bara jag som måste läsa igenom en dikt fyrtio gånger för att kunna tolka den på rätt sätt? Sakligt, objektivt, vetenskapligt… lite halvtråkigt? Jag som alltid har tolkat med färger och känslor. Ord som uppstår i stunden. Vackra ord som rinner ur pennan. Jag vet inte vart de kommer ifrån. Om jag hade vetat det så hade allt varit avslöjat. Mystiken med min hemliga källare, full av minnen och erfarenheter. Alla dessa saker som gjort mig till den jag är. Om jag ska dit och rota så kommer den så småningom att förintas. Alla mina fantasivärldar och fantasivänner som jag så omsorgsfullt packat in i bubbelplast och bomull. Bara för att kunna få behålla de fina och färglada synsätt som ett barn har på världen. Det, blandat med en medvetenhet om den så kallade verkligheten. Jag har inte ens smällt en enda bubbla! Och jag älskar bubbelplast! Så vill de att jag ska ner dit och rota. Källhänvisa och avslöja. Avslöja saker som jag själv inte vill veta. För alla dessa saker börjar bubbla då och då. Förvandlas till något flytande och blandas med varandra. Skapar färger som inte finns och melodier som ingen kan sjunga. Varje gång kokar de samman till något nytt. Ibland dåligt och ibland bra. Men alltid levande! Som ett fantasifoster av tankar och erfarenheter. Saker som blivit glömda har sin enda chans att få säga ett sista ord till världen. Och det kan man inte förneka dem. Det tycker jag inte vore så snällt. Så för att skydda mina vänner, mina fantasifigurer och påhittade världar, som av och till faktiskt är mycket mer logiska och trevliga att befinna sig i än det som kallas verkligheten, så låser jag källaren. Med ett stort och kraftigt lås. För att bevara detta ovärderliga och underliga. För att kunna återvända hit när verkligheten blir för hård. Så jag låser om dem och återgår till att inte fatta ett skit.
