Morfar Har Berättat

”Fan! Det går ju inte!” Ryter hon och slår handen i skrivbordet. ”Vad är det för fel på mig? Allvarligt talat, det står helt still i huvudet!” Hon ställer sig upp. Hur ser hon ut egentligen? I spegeln är det ett utslitet och fult ansikte med stora blåa ringar runt ögonen som bittert stirrar tillbaka. I flera dagar har hon suttit, och som hon har kämpat. Men hon har i stort sett inte kommit någon vart överhuvudtaget. Hon kokar. Ångesten ligger och trycker i bröstet och andningen blir allt tyngre. Hon har läst, hon har läst allt flera gånger till och med. Men varför står det still? Hon får inte fram ett skit. Hon är duktig annars. Det brukar gå bra. Det är inget speciellt som har hänt. Hon mår inte dåligt. Hon är inte ledsen. Livet flyter på som vanligt. Men hon kommer ingen jävla vart. Spegelbilden flinar skadeglatt år hennes olycka. Hon har alltid haft på känn att spegelbilden är ond. Kaffekopparna belamrar skrivbordet tillsammans med ett antal smörgåspapper. Datorn ser på henne och ler. Här har du inget att göra säger den. Dra åt helvete! Tänker hon. Vad ska hon ta sig till? Tidspressen gör sig mycket tydlig i klockslagen från uret på väggen. Hon ser på den. 32 timmar har hon på sig. Svettpärlorna tränger sig långsamt fram i hårfästet. Vad är problemet? Hon är inte hungrig, hon är inte ledsen, hon är inte arg, hon är ingenting! Var är orden? Var är de kvicka och smarta formuleringarna? Var är hennes klockrena jag? Hon ställer sig upp och skriker. Skriker jättehögt. Mamma kommer in i rummet. Hon skriker ännu högre. Mamma går ut ur rummet. Hon slänger en kaffekopp i vägen och den går i tjugofyra bitar. När hon tänker på dammsugaren blir hon ännu argare. Plötsligt så lägger det sig. Allt blir tyst och energin är död. Det rinner gammalt kaffe på väggen och trycket lättar i luften. Hon sätter sig vid datorn och skriver den bästa uppsatsen hon någonsin har skrivit.