Utan en pusselbit

Han lade sig ner på marken och dog
Som så många gånger förr. Den enda skillnaden var att det i början hade varit någon gång i månaden. Nu var det minst en gång om dagen.
Han visste att det var något fel på honom, men han kunde inte förstå vad det var. Han satt varenda morgon och varenda kväll och försökte få ihop pusselbitarna som utgjorde honom. Men det gick aldrig ihop. Det var alltid en bit som saknades. Själva grejen att en bit var borta var i sig ganska betydelselöst, det som gjorde det så jävligt var att han inte hade en aning om vilken bit det var.
Varenda dag blev det fel, det var något som inte stämde. Och eftersom han inte visste hur pusselbiten såg ut var det också omöjligt att leta efter den. Så istället lade han sig helt enkelt ner och dog.
Men så kom det någon och gav honom en lite knuff i sidan och han var tvungen att resa på sig, annars hotade någon att ringa polisen. Fyllecell är inte det bästa botemedlet mot döden. Det enda som var märkligt var att ingen förstod att han var död. Det var ingen som såg att han dog mer och mer för varje dag som gick. Och anledningen till att han dog var just de människor omkring honom som inte såg vad som hände. Varje litet krav, varje liten förväntning bröt ner honom långsamt och slutligen så hoppade han till bara av en liten vibration från telefonen. Hjärtklappningen satte igång och stressen fick honom att prata tre gånger så snabbt. Personen i telefonen blev irriterad och undrade om han hade bråttom. Han sa att han inte hade det men kunde ändå inte sluta prata så fort. Personen i telefonen blev ännu mer irriterad och markerade detta med ”jaja, skit samma. Vi kan väl höras sen eller nåt. Hejdå!” Det bultade i öronen och det tjöt i hans huvud. Plötsligt blev han matt i hela kroppen. Så blev han förlamad och lade sig ner på golvet och dog för åttiosjunde gången.


Kommentarer
Postat av: Anonym

jag undrar verkligen vem personen i telefonen var...

2010-02-21 @ 20:37:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0