Att vara en trubadur

 
Jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare, svetten pressar sig långsamt fram vid mitt hårfäste och jag fylls av en obeskrivlig eufori som gör mig närmast svimfärdig. Gatan framför mig börjar långsamt röra sig och det känns som att jag när som helst ska börja falla. Lycka, lycka….LYCKA! Hjärtat bankar av bara helvete och min värld fylls av färger, färger som jag inte kan beskriva. Det går i och för sig ändå inte att beskriva en färg. Hur skulle det gå till!? Det är klart att man kan beskriva den genom ett föremål, men färgen som sig självt, den kan man inte beskriva. Stackars färger, så otroligt beroende. Vad är röd utan tomat, blod och jultomtar?
Jag lyfter mig själv i nacken, skakar på mig själv tills jag kommer till fattning. Jag måste hem. Jag flyger ner för hela kungsgatan, ser att 50bussen, denna nyfunna vän, står och väntar på mig på kungsportsplatsen. Jag ger bussen ett tacksamt leende och låter den bära mig hela vägen hem.

Väl hemma skriver jag, jag skriver och skriver och skriver. Öppnar någon dörren, då är de ute på tunn is! Det vill jag lova. Men ingen öppnar dörren. De låter mig vara. Det går fort, riktigt fort. Pennan skriker till mig att sluta. Jag slutar när den börjar gråta av smärta. Hjärtlös är jag inte. Jag föredrar att kalla det för kreativ och full av känslomässigt material!


En lång suck full av lättnad. I dessa stunder ångrar jag bittert att jag slutade röka. Nu hade det varit perfekt att sätta sig ute i den tidiga höstluften med en cigarett och en kopp kaffe. Så slår jag mig med en tallrik i huvudet. Vad är det jag tänker? Jag gör en cappucino istället, det funkar som ett helt okej substitut för cigaretten.



Väl inne på rummet börjar jag långsamt gå igenom det som jag precis har skapat. Pulsen börjar slå hårdare och hårdare, jag känner hur mitt ansikte blir ”jultomte rött”. Fan vad arg jag blir. Så jävla dåligt är det. Fruktansvärt uselt rent utsagt. Jag har precis åstadkommit en kletigt smörig blandning av någon Linda Bentzing schlager, som långsamt fått mina trumhinnor att skrumpna på jobbet, och något Martin Stenmark sjunger när han ser sig själv i spegeln. Vad har hänt med min sköra själ? Har den blivit förgiftat av radion? Alla hemska rockballader på bandit kanalen? All massproducerade människor på RIX FM och NRJ? Denna produkt de pressar och pressar till de sista dropparna är borta och vi glömmer dem. De som hamnar på en absolut music skiva, som för alltid sedan blir placerade i facket ”de bortglömda D-kändisarna?” Ve och fasa. Det är sådan musik jag precis åstadkommit. Så jag gör det ända rätta. River det i tusen bitar och kastar det i papperskorgen.



Jag lyssnar på Fred Åkerström, Evert Taube, Hasse Alfredson, Cornelis Vreeswijk, Povel Ramel och Alf Pröysen
och gråter, gråter floder över alla vackra ord som så ömt och kärleksfullt klappar min själ och får mig att glömma allt som nyss hände. De fyller mig med ord om betydelselösa 50-öringar, Hur skimrande havet aldrig var och hur länge skutan kan gå. De säger till mig att jag ska få en dag imorgon, att livets vår börjar och att de ger mig sin morgon. De frågar varför Felicia försvann och varför det inte är någon is till punschen. Så jag gråter, gråter med dessa fantastiska själar som berör mig så djupt. Tillsammans gråter vi. Jag med fantastiska trubadurer och de med Martin Bentzing.

Detta är en mycket söt liten visa av Alf Pröysen!


Kommentarer
Postat av: Marie Jonson

Härligt skrivet. Jag ser framemot MER av dig! klem M

2009-09-01 @ 11:06:50
URL: http://mariemarie.bloggproffs.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0